Poesi och musik på Yoshi’s i San Francisco

Keep on walkin’, keep on talkin’: en måndag i januari är det alltid helgdag i USA – Martin Luther Kings dag. Ja, till sist omfattade helgdagen faktiskt hela USA, trots motstånd. I år gjorde Obama den till en dag där man inte bara skulle vara ledig, utan också arbeta för samhällets bästa.

Och på Yoshi’s jazzklubb spelade Roscoe Mitchell det sköraste slagverk, poeten, kritikern, aktivisten Amiri Baraka (också känd som Leroi Jones) började efter en stund läsa. Slagverket låg kvar, där plingade: betonade, underströk, rörde sig runt orden. Huvuddelen av framträdandet ägnade Baraka åt en på en gång avspänd och mäktig exposé över medborgarrättsrörelsens historia, dess långsamma men också obevekliga marsch framåt: keep on walkin’. Och Baraka fortsatte prata, Mitchell bytte till saxofoner, mest till barytonen och den tyngsta av toner. Och namnen var där i Barakas fortsatta tal: Rosa Parks, Emmett Till, Medgar Evers…

Baraka bröt då och då ut i sång, han citerade någon fras ur en gospel eller en spiritual (”Go tell it on the mountain…”), men Mitchell följde inte, han bevarade sin egen stämma. Ändå var de, poeten och musikern, hela tiden medvetna om varandra, stöttade varandra. Och Baraka anropade anklagande den Gud som hela tiden vände bort sitt ansikte och inte låtsades se vad som hände.

Men framträdandet var inte bara allvarsamt – mer effektiva var kanske Barakas variant av den japanska haikun, för kvällen omstöpta till ”locos”: lite tokiga, mycket korta dikter: ”If Elvis Presley/ is King/who is James Brown, God?”

En fin kväll, en kväll av påminnelser. Och jag tror att hela publiken instämde i Barakas enkla påpekande att det sämsta med George Bush är att han inte befinner sig i fängelse. Men rörelsen för medborgarskap pågår varje dag, och det kan inte vara annorlunda: walkin’, talkin’.

Ulf Olsson

Amiri Baraka, Roscoe Mitchell
Yoshi’s, San Francisco 17 januari 2010, första set