Proffset Elling imponerade utan att lämna större avtryck

Kurt Elling
Stockholms Konserthus, Stockholm, 4 november 2016.

Kurt Elling har släppt en julskiva lagom till sin Europaturné. I Stockholm uppträdde han alldeles före allhelgonahelgen, en tid då åtminstone jag gärna avstår från julmusik. Nu dominerades tack och lov inte konserten av sånger från nya cd:n, som för övrigt heller inte är det minsta kitschig. Blott tre låtar från julskivan sjöng han, bland annat en sällsynt hip version av Little Drummer Boy och Dan Fogelbergs Same Old Lang Syne, där Elling visade att han inte bara är en ekvilibristisk sångare utan också en genuin storyteller

Med undantag för Nature Boy och Skylark sökte sig Elling utanför den gängse standardrepertoaren. Mest överraskande var att han tog sig an Carla Bleys vackra Lawns, som han, vad jag förstår, själv satt text till. Elling kompades under kvällen av sin kvartett, där särskilt John McLean imponerade med ett personligt gitarrspel – ena benet i jazzen, det andra i rocken.

Kanske är Kurt Elling vår tids främste jazzvokalist. Hans baryton sägs omfatta fyra oktaver. Han är en av få som kan göra något meningsfullt av scatsång och han är inte minst en mästare på vocalese (denna afton bjöd han på en svindlande version av Donald Byrds Tanya). På skiva kommer han inte alltid till sin rätt, men live är det svårt att inte uppslukas av hans professionalism. Så också denna gång. Succén var given och rättmätig. Men liksom vid tidigare konserttillfällen slog det mig att Elling inte lämnade några djupare avtryck. Jag blev imponerad, men ändå inte särskilt berörd.

Jörgen Östberg