Publiken kom när stan bjöd på konserter

Ibland kan man återfå tron på det goda samhället, som när Stockholm erbjuder sina invånare fantastiska gratiskonserter. Och folk kommer, i stora mängder. Frida Hyvönen satte publikrekord för sommarens Parkteater i Stockholm, och det var verkligen en god idé av teatern att bjuda oss på hennes konsert.

Hyvönen är en fin sångerska, med fin kontroll, även om rösten tycktes lite ansträngd efter en timme. Men hon spelar i ett format – singer/songwriter – som kan vara och nog också fungerade lite begränsande. Det är som om formatet normaliserat Hyvönens musik, rundat av den kant av vanvett som gav sådan nerv åt hennes tidiga musik.

Hon är fortfarande väldigt hörvärd, men bandet var för mesigt, även om Linda Olsson på cello, bas och sång imponerade. Musiken blev konturlös, fick för lite tyngd, förblev stel, och det var egentligen bara två gånger som det tände till lite: när Hyvönen lämnade pianot, och när man framförde ”Dirty Dancing”.

När jag kvällen efter hör Lina Nyberg Band påminns jag om vad jag redan vet: hon är Sveriges främsta sångerska. Och musik kan vara lätt och tung, rörlig och riktad, på samma gång. Hon har alltid sjungit bra, och nu bättre än någonsin.

Nu kombinerar hon sin musikaliska begåvning med scenisk auktoritet, ett lysande band, och en rad nya, spännande låtar: resultatet kan bara bli strålande. Ett torg i centrala Stockholm en sommarkväll är inte den lättaste spelplatsen, och en ljudbild som var för rund och utan skärpa gjorde det inte lättare. Men man erövrade platsen, vann den stora publiken, och övertygade om att den nya cd:n måste lyssnas in.

Dessa nya sånger, som alla handlar om personer i Linas liv, tillåter henne att inkludera det teatrala element som blivit viktigt i hennes arbete, men hon låter det inte bli för stort, har det under perfekt kontroll. Arrangemangen är spännande, överraskande utan att binda bandet, och ibland får hennes röst flyta ut i det tvångsfria sväng som bara goda jazzsångerskor klarar.

Andra stunder använder hon free form-sångens tekniker, eller låter bandet ackompanjera henne visslande, eller genom att blåsa i plastflaskor. Hela tiden har hennes musik fokus, riktning, styrka, och när det behövs också tyngd. Och en egenskriven klassiker som ”Follow Me” fungerar utmärkt i sammanhanget, och är bara så vacker. I bandet glänser en elektrifierad David Stackenäs på gitarr, medan Cecilia Perssons elpiano (!) lite grann drabbas av dåligt ljud.

Efter lite ommöblering var det så dags för Nils Berg Cinemascope att spela tillsammans med och mot manipulerade film- och ljudklipp, nerladdade från YouTube och goda vänners arkiv. Ett intressant, och åtminstone delvis framgångsrikt experiment, där trion ibland, särskilt i början av varje stycke, var onödigt passiv, vilket lite grann gällde för Bergs eget spel under hela konserten: jag hade gärna hört mer energi i det, mer vilja.

Det fanns det däremot denna kväll i trumslagaren Christopher Cantillos spel, hungrigt, rörligt. Berg ville se filmklippens människor som ”gästartister” och idén är rolig. Projektet är inte oproblematiskt ur etisk synvinkel, men efter vad jag förstår har Nils Berg lyckats få tillstånd av de filmade musikerna att använda klippen.

Den moderna teknologin har gjort beslagtagandet av andras verksamhet till en konst i sig, och vad Berg och hans medmusiker gör är helt i linje med vad konstnärer alltid gjort. Inte minst jazzens historia är ju full av beslagtaganden och stölder av andras verk.

Nils Berg Cinemascope driver inte alls med den musik som projiceras via en Apple-dator, tvärtom spelar man verkligen med den. Bäst är det när man utifrån ett japanskt avsnitt bygger vad som blir närmast en klangmur, tungt suggestiv i sitt långsamma växande.

Det ska bli intressant att se vart, och hur långt, Nils Berg förmår ta sitt projekt.

Och tack. Stockholms stad, för musiken, för att allt ännu inte nedrustats, privatiserats och prissatts.

Ulf Olsson

Frida Hyvönen
Vitabergsparken, Stockholm 16 augusti

Lina Nyberg Band
Nils Berg Cinemascope
Brunkebergstorg, Stockholm 17 augusti