Rat Pack-kopior i Malmö

Det är ett länge känt faktum att ingen sångare  lyckats imitera Frank Sinatra. Men Stephen Tiffitt har kom spöklikt nära i sin roll som Ol´Blue Eyes.

Ingående i engelska showtrion The Rat Pack, i vars original ingick ”sångarbröderna” Sammy Davis Jr och Dean Martin. På Konserthuset i Malmö gjorde trion (med George Daniel Long som Davis och Mark Adams som Martin) sitt enda bejublade Sverigeframträdande.

Naturligtvis kan det vara festligt med look-a-like framträdande med playback av originalen. Men mera sensationellt sker då det identifierbart även bär sångligt. Likt då denna högproffesionella trio som intill minsta detalj vinnlagt sig om alla förebildernas egenarter, kroppscheman, minspel, fraseringar och scenprofileringar nästintill fulländning.

Detta engelske tioåriga projekt har i sin uppläggning samma stil som originalen drev (ofta improviserade och oanmälda) på Las Vegas större nattklubbar under sena 60-talet – framförallt på Sands och Ceasars Palace. Med en repertoar som uppstod för stunden av gamla härliga 40-och 50-talsevergreens blandat med snällaka påhopp, ofta om Sinatras lättandtändliga humör och kjoljagande, Martins krökande och Sammys etniska bakgrund, samt självklart mycket whiskypimplande på scen med mycket publikskålande.

Så även i Malmö fast man förutsätter att det drickbara innehållet var kallt te´ eller äpplemust. Hur som helst livade intagandet upp trion rejält i både sång och agerande. Förträffligt uppbackade av pianisten Barry Robinson (som tidigare samarbetat med den riktige Sammy Davis Jr!) och en naggande effektiv septett. Innehållande många amerikanska toppmusiker varav den kvinnliga trumpetaren Beryl Gordon med stålambis och effektfullt sting kunde lätt platsat i dåvarande (Bill) Chase-trumpetgruppen.

Dinos repertoar kan lämnas därhän även om  han – i Mark Adams framtoning hade allt och lite till av Martin i sång och snedsteg  – svängde till det rejält i ”Ain´t that a kick in the head” som originalet sjöng i The Rat Packs Las Vegasfilmklassiker ”Oceans Eleven” från mitten av 60-talet.

 Då hade George Daniel Long som lyckad Sammy Davis lättare att få fart på  publikens 2/4-stampande med sina versioner av ”A lot of livin´to do” i Marty Paichs arr för sin kända Dektett och explosiva ”Come back to me” från Sammys live-platta i Las Vegas med Buddy Richs storband.

Men mest karismatisk var utan tvekan Stephen Triffitt  som Sinatra. Ibland var det så kusligt nära originalet (i både röst och plastik) att man nästan trodde på en återuppståndelse i dennes bästa 60-talsframtoning.

Speciellt som Triffit lät i repertoarens oundvikliga hits som Nelson Riddles klassiska arr av ”I´ve got you under my skin´(med vidhängande kända trombonesolo), vidare Quincy Jones-arret till ”Fly me to the moon” och ”Get me to the church in time” (som Sinatra endast gjort en enda inspelning av med Count Basiebandet på Live at the Sands-plattan) och inte minst enbart med Robinsons piano i Matt Dennis ödesmättade ”One for my baby”.

Det utsålda Konserthusets 60-pluspublik stod naturligtvis upp i bänkraderna och jublade efter mer. Det blev bara ”New York, New York ” även om eftersmaken gav kännbara intryck över hur originalen kan ha låtit och  lössläppt agerat under småtimmarna på Las Vegas-estraderna. En upplevelse man gärna vill ha upprepat. Inte minst mängden av nu oframförda hits från en otrolig repertoar att ösa ur.

Christer Nilsson

Konserthuset i Malmö den 4 oktober
The Rat Pack med Stephen Triffit, Mark Adams och George Daniel Long samt Barry Robinsons septett.
Enda Sverigekonserten