Orion on Fire!
Oren Ambarchi, Guds söner, Fire! Orchestra, Refused
Orionteatern, Stockholm, 25 april 2015
Samtidigt som Kulturnatten faller över Stockholm har Orionteatern avslutning inne i den före detta verkstaden. Lördagen den 25 april var den sista dagen för såväl pjäsen Det flygande barnet som den vidhängande klubben Orion On Fire!.
Först ut Oren Ambarchi från Sydney, en del av ambientensemblen Sunn O))). En musikalisk experimentator som samarbetat med storheter som Tony Conrad, Phill Niblock, och inte minst Jim O’Rourke. 2012 spelade Ambarchi och Fire! in skivan in the mouth – a hand och drog på turné tillsammans. Hans musik bygger dels på atmosfäriska drones och reverbs, dels på vassa riff och dissonanser: noise möter ambient. En processad gitarr och ett fett mixerbord – det är allt. Och resultatet blir tjocka och tunga, fluffiga och isiga ljudlandskap. Det typiska aprilvädret utanför Orion – het dagssol och kallt kvällsregn – blir en bra meteorologisk illustration till Ambarchis musik.
Konstnärerna Kent Tankred och Leif Elggren bildar tillsammans performancegruppen Guds söner. De arbetar ofta med återkommande teman som maktförhållanden och -symboler. På Orion On Fire! genomför de en noisebetonad perfomance med något som liknar andebesvärjelser i sina skakningar och konvulsioner. En slutlig k(r)amp som tycks ledsaga en alltmer stigande van/makt.
Därefter Fire! Orchestra i ny konstellation och med nya stycken. Inte 30 pers den här gången utan blott 17; fast då är tunga danska saxofonisten Lotte Anker ny medlem i blåssektionen. Med andra skandinaver i line-upen börjar Gustafsson göra en nordisk all star-orkester av Fire! Och det är främst i blåset det låter nytt om dem: lättare, luftigare och roligt nog hälften kvinnor. Sveriges mest flexibla och högljudda jazzensemble gör som alltid ett minnesvärt gig.
Fire! Orchestra i all ära. Det är ändå akten efter som stjäl all uppmärksamhet. Ryktet gick att några Refused-medlemmar skulle förena sig med bandets batterist David Sandström – som också medverkade i pjäsen som aktör och sångare – på dennes utannonserade spelning. Det var bara halvsant. Hela hardcorebandet går på scen en bra bit efter midnatt tillsammans med gitarristen Mattias Bärjed, mest känd från Göteborgsgruppen Soundtrack of Our Lives, men som även gjort filmmusik till regissören Mikael Marcimains produktioner. Tidigare i år tilldelades han och Jonas Kullhammar en bagge för bästa filmmusik i Gentlemen.
Den utsålda kvällen blir krönt av ett band på spelhumör. Umeås stoltheter har en del nytt material att presentera. Första plattan på 17 år släpps i sommar, producerad av Johan ”Shellback” Schuster och Nick Launay som jobbat med Nick Cave. Fastän nya låtar som Elektra, Françafrique och Dawkins Christ låter tunga och fuzziga är det ändå ett snällare, såväl musikaliskt som lyriskt, band i dag än för 20 år sen då de var vegan-, djurrätts-, straight edge- och anarkiströrelsens frontfigurer. Ta det från en som levde i Västerbotten i slutet av 90-talet.
Fastän de drar av klassiker som The Refused Party Program och The Shape of Punk to Come är det ändå slagsida åt det nya materialet. Men med tanke på att Dennis Lyxzén inte säger ett vettigt ord mellan låtarna – hallå, romers läger brinner, inkomstskillnaderna bara ökar och ökar, folk flyger och äter djur som aldrig förr – och flera av medlemmarna ser ut att bära läderskor (hoppas det var imitation) och att den nya plattan heter Freedom och är inspelad i ett USA där unga svarta män mördas av vita snutar så ger det inte mersmak direkt.
Som avslutning på avslutningen drar de av två Stooges-covers: T.V. Eye och Fun House tillsammans med Fire! Orchestra. Då först blir det riktigt roligt och bröligt, vildsint och våldsamt, så som Orion varit under hela våren.
Rikard Rehnbergh
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här
