Regn och jazz i Kalifornien

 
Myra Melford (Foto J-F Laberine)

Måndagskväll i Albany, California: ett nattsvart regn härskar. Snart, tänker man, flyter vi ut i The Bay. Bilarna vräker upp kaskader av vatten på trottoarerna, och man går nerför väldigt ensamma gator. Men i mörkret finns ljus, och bolstrade soffor: The Ivy Room.

Bartendern (en Stockholmsälskare, visar det sig) flirtar med de fyra unga kvinnorna vid bardisken – jag tänker stilla att de kommer att gå så fort musiken börjar. Men jag får fel: de går först halvvägs in i setet, och en av dem har till synes lyssnat intensivt. Man får ofta fel i det här landet. Bartenders och musiker jobbar måndagskvällar.

På trummor Kjell Nordeson, på elektronik Tim Perkis – de skapar en fin dynamik, och Wilkes är mer utåtriktad än de flesta andra som tror att en Apple-dator är ett musikinstrument. Han både underordnar sig och driver på, ibland hämtar han upp ljud från den tidiga psykedelian: det var här i trakterna en av dess grenar föddes och utvecklades. Nordeson är hela tiden där, aldrig tungsint utan lätt, precis, knivskarp. Men altsaxen har jag hört för många gånger förut, basen hör jag över huvud taget inte.

Onsdagkväll i Berkeley, California. Regnet har upphört för en stund när vi parkerar i garaget och tar oss över gatan till Freight & Salvage: en konsertklubb som kallar sig ”coffee house”. Liksom förr, folkmusik mest också i den nya, fantastiska lokalen. På scenen i kväll dock en kombination av frijazz och indisk-inspirerad musik: Myra Melford’s Be Bread. Och eftersom förutsättningarna är så bra: lokalen, mycket folk, scenen – så klagar musikerna. På ljudet, på balansen, det är ett väldigt och störande gestikulerande till mixerbordet. Men man spelar också, och som man spelar: ibland tappar man bort sig i fria improvisationer, ibland driver man musiken till fantastiska crescendos. Blåsarna väver in sig i varandras stämmor, basisten spelar studsande sologitarr snarare än lägger groovet. Och Melford har, mitt i oron och bandets lite disharmoniska karaktär, ett par fantastiska solon på pianot: den lugna långsamma ”Night” (från nya cd:n The Whole Tree Gone) ger hon ett solo som ryker av blues. Hon är en fantastisk pianist – och hade bara ljudet varit bättre balanserat så att också den sparsmakade sopran-gitarristen Brandon Ross hörts hade det blivit bra. Bättre än bara bra. Riktigt, överdådigt bra.

Ulf Olsson

The Ivy Room, Albany 25 januari 2010
Kjell Nordeson (dr), Tim Perkis (elektronik) med flera,

Berkeley 27 januari 2010
Myra Melford’s Be Bread, Freight & Salvage,
Myra Melford (p) m fl.