Releasefest och happening med Hurrakel

Hurrakel! – The Show
Nefertiti, Göteborg, 18 mars 2017.

Vet ni inte vem Anna Lund har ni missat något värdefullt. Börja i så fall med att läsa intervjun i senaste OJ vars omslag hon pryder. Jag upptäckte hennes finurliga trumspel för några år sedan, har flera gånger sett Jazzkatten-vinnaren i konstellationer under ledning av Ann-Sofi Söderqvist, Anna Högberg eller Malin Wättring. När hon bildar band till egna debuten, blir det dock med snubbar. Och för egen del har hon skapat en ambivalent, modig och cool karaktär döpt till Alfa-Ankan, en karaktär som live påstods vara anföraren bakom trumsetet. Ankan i fräck utstyrsel gjorde pampig entré sittandes i shoppingvagn.

På ett tyvärr endast halvfullt Nef framför bandet en minutiöst planerad show utan avbrott. Verkställde manus gjorde scenkonstnärerna Vera Wetsberg (idéskapare jämte Lund) och Jakob Danielsson. I en bibliskt inspirerad scen fick de god statisthjälp av musikerna. Vi registrerade mim, recitation, synkad koreografi, stepp, nynnande, skyltupphängning, visslande, vaskning och andra festliga inslag. Magisk avrundning i stillhet och mörker, innan publikens jubel utbröt. Det visuella, lekfulla och teatrala i all ära. Viktigast är förstås att musiken står på egna ben, vilket den gjorde. Utan spännande spänstig musik står sig en musiker som debuterar i eget namn slätt.

Sex av åtta spår från färska skivan (inspelad i studio Moserobie med Anna som producent) spelades, så gott som samtliga komponerade av bandledaren. De har titlar som Stigbergsliden, Hellre röd än död och Art’s Birthday. Rådde ingen tvekan om att Lund på sitt ordinära trumset agerade pådrivande motor. Hon gillar att ha med prasslande ting och att mata tamburinslag på sina trummor. Effektfullt! Inledningsvis dominerade hon tillsammans med Nils Berg, en formidabel musiker och en stor tillgång i Hurrakel (ska ha stor eloge för invigningen på fjolårets festival i Stockholm). Hans självklara glimrande sound på tenorsax fick mig att associera till flera europeiska storheter, särskilt Jan Garbarek. Mölndalssonen John Holmström vid pianot märktes alltmer efterhand med sina välljudande expressiva ackord. Ibland fick han möjlighet att brodera i framkant, vilket uppskattades. Kompletterade med eller utan stråke gjorde basisten Vilhelm Bromander (hade ingen koll på honom då han mestadels förekommer i free form-sfären), absolut en stimulerande ny bekantskap.

Hur det lät? Kabarétstuk är en etikett jag vill fästa på flertalet låtar, fascinerande pendlingar mellan raka beats, lyriska passager och dissonanser. Släpiga mjuka avsnitt ersattes av krängande dito i mediumtempo. Högtidlighet och tyngd avlöstes av bedårande vackra toner som öppnade upp. Måste tillstå att min koncentration tappades några enstaka gånger när det blev spräckligt. Skönt nog sattes samspel, melodier och rytmik i högsätet. Underbart är kort hävdas ju i klassisk visa. Måste medge att det kändes lite snopet efteråt. Hade önskat få njuta mer av Hurrakel live. Ett gyllene tillfälle är Gmlstn jazzfestival nästa månad.

Mats Hallberg