Releasekonsert med stil av Lina Nyberg

Lina Nyberg Band och Vindla String Quartet
Stockholms Kulturhus
20 april 2016

När en av Sveriges mest begåvade kompositörer ger en releasekonsert gör hon det med stil. Efter att ha släppt Aerials – ett av årets mest hyllade – ger Lina Nyberg, hennes band och Vindla String Quartet en sorts scenversion av detta andra dubbelalbum i en tänkt trilogi om universum, elementen och musiken. (Läs skivrecensionen här)

På det första dubbelalbumet, Sirenades, utforskade hon havet, vattnet och varelserna däruti med storbandets spännvidd och musikaliska möjligheter, och hon gjorde det mästerligt. Liksom alla Nybergs album blickade det framåt: Den börjar (One Tone Song i lågmält stråkarrangemang) och slutar (London London, en Caetano Veloso-tolkning för lekfull jazzkvartett) med det som blir signumet för nästföljande album Aerials.

Bägge kvartetterna äntrar Hörsalen iförda glittriga paljettrockar medan Nyberg har en mörkare blåsa på sig. Hon mellansnackar inte så mycket som hon brukar utan det verkar bestämt vara en rakt-upp-och-ner konceptuell konsert. I fonden syns måsen från Space-skivans omslag: med utbredda vingar i flykt ser fjädrarna nästa metalliska ut. Hon börjar med några av sina mest säregna stycken, både textuellt och musikaliskt, för stråkkvartett.

The Benu Bird är ett instrumentellt intro om den egyptiska mytologins motsvarighet till Fågel Fenix. Ett finstämt stycke vars skala påminner om den jingel Nyberg koncipierat för P2. The Electra var det flygplan varmed piloten Amelia Earhart, den första kvinnan att flyga över Atlanten 1928, försvann spårlöst över Stilla havet 1937. I stycket med samma namn får Nyberg göra vokala luftkonster. Chayka är fiskmås på ryska och var det kommandoord Valentina Teresjkova, den första kvinnan i rymden som flög 48 gånger runt jorden 1963, anropade jorden med. Musiken är högstämd och vacker, texten vemodig och finurlig.

Nyberg har låtit sig inspireras av kvinnliga luftpionjärer, och skrivit små underfundiga textpärlor till deras öden. Hon sjunger så innerligt om dem som vore de själsfrände. Och nu lyser en astral kropp i fonden.

Under ett intermezzo där stråkvartetten framför det specialskrivna stycket Murmuration kommer jag att tänka på Björk. Båda två har en nyfiken, tämligen enkel och emellanåt minimalistisk approach när de utforskar olika instrument och ensembler till sin röst. Nu finns det många musikpoliser som menar att det här alls inte är jazz. På det svarar den klassiskt skolade pianisten och körsångaren Nyberg: ”I jazzen fann jag friheten att göra som jag ville, den är som gjord att blandas med andra genrer.” (programmet om henne finns på SVT-play till och med 9 maj).

Efter intermezzot kommer jazzkvartetten – Cecilia Persson, piano; David Stackenäs, gitarr; Josef Kallerdahl, bas; Peter Danemo, trummor – tillbaka i nörd- eller skoluniformsliknande kläder. Även stråkvartetten – Caroline Karpinska, violin; Maria Bergström, violin; Elina Nygren, viola; Gerda Holmquist, violoncell – har bytt om till 1920-talsstasser.

Nu är det mest evergreens och standards som gäller: Tico Tico no Fubá, Bye Bye Blackbird och Where Flamingos Fly är omarrangerade till nedtonade, egenartade och kammarmusikaliska tolkningar. Titlarna är långt ifrån slumpmässigt utan tvärtom nogsamt utvalda tematiskt: luften, sfärerna och varelserna däruti. Detta till trots så är andra halvan av konserten inte lika givande som den första, av den enkla anledningen att Nybergs eget låtmaterial är så mycket intressantare än hennes tolkningar av andras musik. Nu är det bara att invänta det tredje och avslutande albumet i en trilogi som kommer gå till den svenska musikhistorien.

Rikard Rehnbergh