Releasekonsert på Fasching med magnifik Bernt Rosengren

Bernt Rosengren ska enligt prästbetyget fylla 75 instundande Julafton. Hans sätt att hantera tenorsaxofonen motsäger på alla sätt detta matematiska faktum. När han presenterar sin senaste skiva – Bernt Rosengren Quartet plays Swedish Jazzcompositions – är det som lyssnare bara att slå sig ner och åka med. Bernt bjuder nämligen på en magnifik musikalisk odyssé, tillsammans med sina kongenialt fungerande spelkamrater.

Releasekonserten den 29 augusti avhölls på Fasching, vilket innebar en återkomst till den lokal där skivan spelades in i maj 2011. Året dessförinnan, det vill säga 2010, belönades Bernt Rosengrens kvartett med landets finaste jazzpris, OrkesterJournalens Gyllene Skivan.

Eftersom kvartetten är exakt densamma även på den nya skivan, förvånar det inte att gruppkänslan är om möjligt ännu mer finslipad. Det må vara en kliché, men icke desto mindre sann: Övning ger färdighet. (Med det lilla tillägget att begåvning och briljans knappast skadar…)

Ständigt på jakt efter nya kreativa infallsvinklar har Bernt denna gång botaniserat bland svenska melodipärlor. En lysande idé som borde kunna innebära att en större krets lyssnare attraheras. Det är definitivt ingen svår jazz som exekveras. Enkelt men absolut inte banalt. Vilket gäller för såväl kompositionerna i sig, som för Bernts sparsmakade arrangemang.

Förutom egna alster har Bernt letat fram ett par ljuvliga ballader, komponerade av Lars Gullin (I´ve Seen) och Rolf Ericsson (I love you so). Dessutom två jordnära och effektiva bluesmelodier, signerade Åke Johansson (Blues for Chet) och Gösta Theselius (Cream of the Crop), kompletterat med några utstuderat jazzmusikaliska alster av Nisse Sandström (Blue & White) och Bertil Lövgren (Mr G & Once Around).

Ovanpå detta den skönt vilsamma och underbart vackra melodin Södermalm, skriven av Thore Swanerud. Faktiskt bjöd den för kvällen smått uppsluppne kapellmästaren även på lite sång i Swanis underbara melodi. Låt vara att det enda vi fick höra var de tre tonerna som bär fram låtens titel. Men ändå.

Tre av Bernts egna alster kompletterar repertoaren. (Good Morning, What? & Damberg). Releasekonserten följde låtmässigt helt och hållet spåren på skivan och inleddes med Good Morning. Det kunde inte ha börjat bättre! I sanning en underbar känsla när gruppdynamiken sitter som en smäck redan från start. Allt blir då så mycket enklare. Som sagt; bara att åka med…

Om Bernts tenorspel har i princip alla tillgängliga adjektiv redan nyttjats. Efter att ha lyssnat på honom under mer än ett halvt sekel (!) kan jag inte låta bli att fortfarande förundras över hur fint han får tlll det.

Att spela med Bernt skänker en stimulans som hans spelkompisar utnyttjar till fullo. Mest höjs ögonbrynen när man lyssnar till pianisten Stefan Gustafsson. Från en tillvaro mer i skymundan har han via medlemskapet i Mäster Bernts kvartett avancerat till den absoluta eliten bland landets jazzmusikanter.

Att Hans Backenroth har väldigt lätt för sig, det kommer man inte ifrån. Men tro inte att han slöar till bara för det. Från första till sista tonen är han en klippa och ett fundament, som de övriga i gruppen kan förlita sig till helt och fullt. Lägg till det hans fenomenala soloinsatser. Snacka om musikalisk smartness och delikat virtuositet!

Motorn bakom trumsetet slutligen; Bengt Stark. Fullfjädrad rent tekniskt, ständigt lyhörd och nyanserad, med ett orubbligt och levande beat. Dessutom med ett sound i trummorna som innebär att även aftonens trumsolon i sig är en ren njutning.

Senast dessa fyra fantastiska musikanter släppte en skiva blev den Gyllene.

Spännande att se vilket öde som väntar den minst sagt lyckade uppföljaren?!

Text: Leif Domnérus

Foto: Nilla Domnérus

Fasching, 29 augusti. Bernt Rosengren tenorsax, Stefan Gustafsson piano, Hans Backenroth kontrabas & Bengt Stark trummor.

Fotnot: Efter konserten lyssnar jag på skivan. Alla positiva omdömen kvarstår. Ett tillägg bör göras: John Högman som rattat inspelningsapparaturen ska också ha ett rejält överbetyg. Klar och fin ljudbild utan påklistrade effekter. Det är ju musikerna som skall höras, inte tekniken…