RoffeW

Roffe Wikström på Blidösund – ångbåtsblues med karisma

RoffeW

”Kom till mej kvinna/jag behöver nån som dej/

jag är trött, kåt och hungrig/jag behöver nån som dej”.

Roffe Wikström tränger sig ut bland publiken med gitarrhalsen lyftad likt en jättelik fallos. Framför en vacker kvinna gör han halt och inleder en övertydlig sexuell flirt med sin gura. Efter insmickrande kvitter i diskanten följer virila machotoner på de låga strängarna.

När han med full kraft ryter ”Kom till mig kvinna!” går det ett sus i den smockfulla aktersalongen på ångfartyget Blidsösund. I publiken ser jag åtminstone ett dussin kvinnor vars ansiktsuttryck säger att de gärna skulle byta med den fagra dam som den 62-årige bluesmannen valt att kurtisera.

RoffeW_4

 Vid en intervju för några år sedan ställde jag frågan till Roffe Wikström hur han upplevde att så många kvinnor uppenbart bedårades av hans utstrålning.

Svaret löd att ”om dom gillar en lönnfet bluesmusiker är det väl okej för mej…”

Trots ännu ett antal kilon och en numera nikotingul mustasch har denne säregne bluesman en bibehållen karisma. Begeistringen från det täcka könet är alltså obruten, medan den manliga delen av publiken betraktar skådespelet med en blandning av beundran och avund.

När detta är sagt vill jag bestämt påpeka att denna miljöbeskrivning från en av Roffe Wikströms inte mindre än åtta utsålda ångbåtskryssningar med Blidösund denna sommar inte är det viktigaste som sker under konserten.

Men en del av showen är det onekligen. Efter tusentals livespelningar sedan karriären tog fart i mitten av 1970-talet med albumdebuten Sjung svenska folk har Rolf Wikström samlat på sig ansenlig rutin. När han mixar denna proffsiga attityd med en intensiv och svettig närvarokänsla blir upplevelsen optimal och publiken får god valuta.

Den publika bredd som denne tungviktare till bluesgigant förmår attrahera är imponerande. Säkerligen till stor del beroende på att han faktiskt alltid levererar. Vid ännu en intervju minns jag att han sa att ”det kan ta trettio år att skapa en publik och trettio minuter att förlora den…” Varje spelning är därmed den hittills viktigaste, löd slutsatsen.

RoffeW_3

För en del jazzdiggare är den formellt sett enkla form av blues som Roffe Wikström presterar inte tillräckligt intressant. Med den inställningen missar man en hel del. Roffes egenhändigt nedtecknade strofer är inte sällan svensk bluespoesi av allra bästa märke. Hans förmåga att dikta med utgångspunkt från sitt eget liv är stundtals helt briljant.

Diktarens frihet att gjuta liv i texten genom att blanda fakta med fiktion använder han sig ofta av. I det mäktiga eposet Som vattnet flyter i floden inleder han exempelvis med att beskriva hur farsan hans dog i cancer. Att faderskapets dödsorsak var en annan generar honom inte; det handlar som sagt om att få orden att dansa tillsammans med tonerna. Inte oväntat är Rolf Wikström en stor beundrare av den genialiske historieberättaren Bob Dylan.

Men medan Dylan är en medioker instrumentalist är Rolf Wikström snarare ekvilibrist. Ännu en ”jazzig” fördom kring bluesmannen Wikström är att gitarrspelet endast handlar om tunggung. Visst är det tungt, ibland blytungt, men där ryms även infallsrik fantasi, stark dynamik och spännande ackordföljder som mynnar i ofta dramatiska improvisationer. Och måhända viktigast; ständigt i perfekt symbios med sången och texterna.

Liveupplevelsen blir därmed något alldeles extra. Grimaserna är ofantliga, tungan hotar att ramla ur munnen medan ögonen riskerar att implodera.

RoffeW_5

Allt detta bryts lika snabbt av ett öppet och charmigt varggrin som blottar många tänder och två varma ögon. Varpå han väser fram ett snabbt ”Tack ska ni ha” och räknar in nästa låt som genast fångar in publiken i en ny mäktig bluestolva.

Till sin assistans från huvudstadens innerskär till Waxholm tur och retur med hundraårsjubilerande ångfartyget Blidösund har Roffe Wikström en uppmärksam trio. Lite väl fokuserade på huvudfiguren är måhända de tre medspelarna. Så pass att ett mer organiskt samspel mellan de fyra uteblir. Vilket är synd. Vid elorgeln sitter nämligen en högst hörvärd klaviaturspelare vid namn Max Lorentz, som alltför sällan ges tillfälle att ta för sig ordentligt.

Elbasisten Tommy Cassemar har spelat med Wikström åtskilliga år och känner sin kapellmästare utan och innan. Cassemars rekorderliga basgångar skymmer det faktum att han är kapabel till ett mer fritt agerande.

Trumslagaren Peter Korre Korhonen slutligen gör enligt ett traditionellt bluesrockigt synsätt allting rätt bakom sitt trumset. Problemet är att han svänger alldeles för lite. Att pricka ettan i varje takt är förstås en dygd. Men att levandegöra rytmen är ännu viktigare.

Känslan att kapellmästarens auktoritet vilar en smula för tungt på medmusikerna kan jag inte göra mig kvitt.

Men likt resten av publiken upplever jag att kvällen ändå är klart lyckad.

Det är ju bara att luta sig tillbaka och njuta av bluesmannen när han eldar på som värst med såväl den gudabenådade gitarren som den råbarkade och inlevelserika rösten. Denna finalkväll avrundar hans 28:e år som publikdragare på ångbåten Blidösund.

När han efter spelningen slår sig ner och röker djupa halsbloss på fördäck samtidigt som han ivrigt språkar med raden av beundrare vill man gärna hoppas att såväl ångbåten med sina hundra år och Roffe Wikström med sina sextiotvå ska hålla ytterligare många många år…

RoffeW_2

 

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus

 

Ångbåtsblues på Blidösund, 4 augusti 2011
Medverkande: Roffe Wikström sång och gitarr, Max Lorentz klaviaturer, Tommy Cassemar elbas & Peter Korre Korhonen trummor.


Fotnot:
För den som lockas att höra mer av vår främste singer/songwriter inom bluesfacket rekommenderas ett inköp av en dubbel-cd Som vattnet flyter i floden. Kan fås för en spottstyver på nätet (49 riksdaler, till exempel på Ginza). Svensk blues när den är som allra bäst.

Annonser
Annonser
array(8) { [0]=> int(55369) [1]=> int(55403) [2]=> int(56015) [3]=> int(50803) [4]=> int(54566) [5]=> int(55813) [6]=> int(51323) [7]=> int(55316) }