Meny
En hyllning till Georg Riedel – Tonerna som lever. Stockholms Konserthus, 11 oktober 2024. Storband under ledning av Carl Bagge , Nils Landgren (tb, konferencier) samt gästsolister.
Georg Riedels bortgång tidigare i år uppmärksammades långt utanför den trängre jazzvärlden. Konstigt vore det ju annars, särskilt som Riedels barnsånger liksom Jazz på svenska-skivan med Jan Johansson numera tillhör vår musikaliska kanon. Riedel rörde sig under sin karriär fritt över genregränserna och hans kreativitet var obruten in i det sista. Det blev man också varse under den stort upplagda hyllningskonserten till Riedel på Stockholms konserthus. De som köpt biljett till konserten – och de var många – kom säkert med sina personliga preferenser och önskningar om vad som skulle spelas (om de önskningarna så ofta gick i uppfyllelse kan man kanske fundera över). Själv närde jag en stilla förhoppning om att få höra Sommar adjö, Riedels mästerstycke i miniatyrformat.
Carl Bagge ledde ett storband med bara våra bästa musiker och Nils Landgren var konferencier, men scenen beträddes också av en anslående skara gästande solister. Musiken sträckte sig från tiden i lumpen till ett kvartettnummer komponerat så sent som förra året.
Att få klingande bevis för Riedels storhet som storbandsarrangör hörde till konsertens stora förtjänster. Inte minst sviten Wolfgang on My Mind skriven för Radiojazzgruppen 2008, och från vilken vi fick höra en längre sats, är helt enkelt mästerligt skriven musik. Men storbandet satt också långa stunder overksamt medan det framfördes musik i det mindre formatet, en underbar komposition för två kontrabasar bland annat – tolkad av Viktor Skokic och Hans Backenroth – liksom exempel från tiden med Trio Con Tromba. Den sagolikt vackra Till Judith som Riedel tillägnade sitt nyfödda barnbarn – här framförd med bland annat dragspelaren Lisa Långbacka och gitarristen Mats Bergström – bevisade återigen Georg Riedels melodiska snille, det som gjort honom så älskad. Men som kontrast till det vackra och kontrollerade bjöds det också på en stunds uppiggande frispräck med trombonisten Mats Äleklint och saxofonisten Fredrik Ljungkvist i gott slag.
Alla de kända sångerna, då? En Riedelkväll utan Astrid Lindgren, är den ens tänkbar? Faktum är att de mest berömda sångerna nästan helt lyste med sin frånvaro. Nils Landgren inledde visserligen kvällen med Idas sommarvisa helt ensam – men i det ordinarie programmet fanns det inte utrymme för mer Astrid Lindgren. Av barnsångerna fick vi istället höra några tonsättningar av Barbro Lindgren och en av Lennart Hellsing (men inte från den klassiska Bananskivan).
Till det mest rörande hörde två vaggvisor, en som Sarah Riedel sjöng tillsammans med Nicolai Dunger, och en som Channa Riedel framförde från albumet Jiddischland, skivan där Georg Riedel sent i livet återknöt till sitt judiska ursprung. Även Lena Willemark bidrog under kvällen med sin egensinniga sång med rötterna i folkmusiken.
Konserten inleddes alltså, möjligen mest av plikt, med Idas sommarvisa, men avslutades med, ja faktiskt, Sommar adjö – en minst sagt värdig avslutning på en fin, lite högtidlig, stundom känslosam, men också något utdragen konsert, där mellansnacket visserligen skapade en vänskaplig intimitet, men också ledde till en del longörer.
Jörgen Östberg
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här