Rörligt, ivrigt och kraftfullt med Lisen Rylander Löve och Thomas Backman

Lisen Rylander Löve/Thomas Backman, Aliasteatern, Stockholm Jazzfestival, 21 oktober 2021.

Enligt jazzfestivalens programhäfte väntade ”kraftfull jazz, experimentell pop och mörka ljudvärldar” för den som sökte sig till
Aliasteaterns underjordiska lokaler och dubbelkonserten med Lisen Rylander Löve och Thomas Backman. Och så blev det i hög grad.

Rylander Löve inledde tillsammans med Martin Öhman trummor och Oskar Schönning bas. Den senare ersatte – heroiskt – Donovan von Martens med bara några timmars varsel. Konserten var uppbyggd kring Ocean, en skiva som domineras av ödsliga, elektroniskt förvrängda ljud och Rylander Löves suggestiva stämma. Live fick musiken ett nytt liv: mer dynamisk, mindre ödesmättad och med större utrymme för Rylander Löves kraftfulla saxofonspel. Martin Öhman trädde fram som ett veritabelt trummonstrum i några hårdsvängande partier; varje batterist som ställt sin håg till funken borde gå i lära hos honom. Förmodligen var denna konsert en av festivalens höjdpunkter – något som tyvärr gick den stora publiken förbi.

I Thomas Backmans set flätades inte låtarna samman i en svit, som hos Rylander Löve. Här bjöds både rockmangel och skör lyricism. I kvartetten ingick Josefine Lindstrand sång och klaviatur, Julia Schabbauer trummor, samt återigen Oskar Schönning. Backman är en profilerad låtskrivare och en av landets främsta saxofonister med rörliga, ivriga improvisationer – och ett imponerande fotarbete. Lindstrand visade särskilt sin klass i en dekonstruerad version av I’ve got you under my skin. Den myckna elektroniken denna kväll förbyttes i sin motsats i slutnumret 7518, där Schabbauer fick ta sig an en gammal hederlig skrivmaskin.

Två fina konserter med bra ljud i en underbar konsertlokal. Vad mer kan man rimligen begära? Om jag ska vara ärlig, en gnutta rejält jazzsväng för att lösa upp de ibland monotona rytmerna. Det kunde jag sakna.

Jörgen Östberg