Det blev en musikalisk högtidsstund när årets Monica Zetterlund Stipendium delades ut på Arenan i Karlstad.
I vanlig ordning delades två priser ut, ett till en representant för den kommande generationen och ett till någon som hunnit sätta avtryck under sin karriär. I år blev det sångaren Joachim Bergström och gitarristen Rune Gustafsson som tog hem dessa belöningar.
Kvällen inleddes av Bengt-Arne Wallin och ljudteknikern Gert Palmcrantz, som kåserade kring sina minnen av de första åren med Monica. Bengt-Arne kunde berätta att han var med i den delegation som reste till Köpenhamn för att locka hem henne från engagemanget med Ib Glindemans orkester. Allt enligt order från Topsy på Nalen: ”Se till att jäntan kommer hem!”.
Och så blev det musik. Monica Dominique, Hans Backenroth och Johan Löfcrantz Ramsay backade upp pristagarna. På den vokala sidan fick de hjälp av kraftfulla sångerskan Zoie Finer, och Carl-Axel Dominique gjorde inhopp på flöjt. På flygeln spelade han ett stycke av Charles Ives, en kompositör som Monica Z fattade tycke för. Ett dynamisk och tonrikt stycke som C-A plockade rätt ur sitt goda minne.
Som Monica Dominique konstaterade är unga manliga jazzvokalister en bristvara, och Joachim är ett både välkommet och cälklingande tillskott. med Mel Tormé som av av inspirationskällorna. Joachim levererade bland annat en kraftfull version av Lulu’s back in town.
Rune Gustafsson tackade för uppmärksamheten genom att spela How Insensitive och – vad som på 50-talets Liseberg gick under benämningen ”modern vals” – Beautiful Love.
Det blev förstås också lekfull fyrhändig polska av Moinica och Car-Axel, detta underbara par som har musikalitet i en alldeles orimlig omfattning.
Den förnämliga kvällen avslutades med hela ensemblen i souliga Let’s stay together. Monica skulle ha gillat detta.
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här
