Rutinerat, annorlunda, intensivt

Bengt Stark Combo
Plugged Records, Stockholm Jazz Festival, 7 oktober 2016.

Med låtar av Börje Fredriksson och Ornette Coleman tar Bengt Stark Combo en något annorlunda väg än många andra ”traditionalister” på den svenska jazzscenen. Och när de nu spelar på Stockholm Jazzfestival tar de dessutom start i en melankolisk version av For All We Know (av J Fred Coots) där pianisten Torbjörn Gulz visar upp en impressionistisk sida med Stark på trummor och Filip Augustsson på bas.
Två låtar spelas på trio för att sedan utökas till kvartett med tenorsaxofonisten Joakim Milder. Uttrycket förändras och blir tätare och intensivare. Mycket tack vare ett delvis annat låtmaterial, men naturligtvis också beroende på Milders närvaro. I en längre blues av Börje Fredriksson hämtar han kreativt stöd från jazztraditionens regelverk snarare än faller ut på andra sidan, precis som Fredriksson gjorde. Det är roligt att höra Milder, han är en god improvisatör som ändå präglas mer av eftertanke än av stundens flyktiga ingivelser. Det ger tyngd. Att han dessutom har förmågan att variera sig visar han tydligt, i standardlåten A Ghost of a Chance kontrasterar han sig själv med udda intervall med ömsom höga toner, ömsom låga, och i Ornette Colemans Face the Bass har han bra nerv. I någon låt är han däremot lite osäker, mycket beroende på att de inte har repat särskilt mycket. Torbjörn Gulz är bra överlag med fint flyt i spelet och han får klangerna att rinna fram snarare än att rytmiskt markera dem. Filip Augustsson kompar tydligt och distinkt på basen och får flera tillfällen för bra solon.

Bengt Stark har gedigen erfarenhet på den svenska jazzscenen och har spelat med många internationella storheter genom åren. Rutinen använder han lekfullt och rytmiskt med sin Combo.

Magnus Nygren