Så snyggt och inspirerat att tiden stannar upp

Emmalisa Hallander, Fasching, Stockholm, 24 maj 2025

Emmalisa Hallander har synts och hörts på den svenska jazzscenen ett bra tag. Men det är med det andra albumet, Out Of Reach, hon med eftertryck etablerat sitt namn både som sångerska och kompositör. Och det med låtar som, utan att framstå som pastischer, inspirerats av den amerikanska sångbokens klassiker. Det är modigt, fallgroparna är många, men Emmalisa Hallander har med talang och charm rott hem det med bravur.

Releasekonserten på Fasching är ingen besvikelse. Emmalisa Hallander intar scenen som en fullfjädrad artist: det vokala sitter lika perfekt som det chosefria pratandet mellan låtarna. Med humor och självsäkerhet etablerar hon omgående en publikkontakt som bibehålls och förstärks konserten igenom.

Med samma lysande komp som på albumet – pianisten Filip Ekestubbe, kontrabasisten Niklas Fernqvist och trummisen Henrik Jäderberg – tar hon ut svängarna rejält. Inte minst i andra set där hon kommer loss med inspirerad scatsång. Det är, ärligt talat, inte riktigt min grej. Men entusiasmen smittar av sig.

Precis som på albumet gästas hon av trumpetaren Peter Asplund, tenoristen Per Texas Johansson och en fantastisk stråkkvartett. De gör allesammans ypperliga insatser men förbleknar ändå lite bredvid den fenomenala sångerskan.

Allra bäst är det i balladerna. De exemplariskt välskrivna Month Of May och Before You – jag talar både om musik och text här – är så snyggt och inspirerat framförda att tiden stannar upp och livet känns meningsfullt igen. Tack för det.

Det är förstås spännande att hon ger sig på två helt nya låtar. Först en med sprittande latinkänsla, som behandlar ämnet skrivkramp, sedan en elegant ballad med ett soft tenorsolo av Per Texas Johansson. Vi får också några covers på den typ av standards hon inspirerats av. Det är inte lika kul som när hon gör sina egna låtar. Man kan väl säga att det talar till hennes fördel att konsertens småtråkigaste stund – ingen konsert är väl toppen från början till slut? – inträffar under ett alltför gubbjazzigt lössläppt Cole Porter-medley.

När hon, innan ett extranummer, avslutar konserten med den roligt röjiga programförklaringen A Singer’s Dilemma – en riktig showstopper i närheten av Teach Me Tonight och That’s life – blir det tydligt att hon är redo för de stora scenerna. Publikens bejakande bifall efter textraderna ”I have the privilegie to do what brings me joy/so that’s what I do/and while I’m at it, I don’t mind if you enjoy it to” tyder på att jag inte är ensam om att tycka så.