Saligt svängig Sinatra-salut

 Förutom fåtalet platser uppe på andra balkong är Stockholms Konserthus utsålt när den blåmålade musikinstitutionens eget storband firar 100-årsminnet av Frank Sinatras födelse.

En småkriminell förortsslyngel från Hoboken, med italienskt hetsiga gener, som med sin vokala genialitet blev den främste jazzcroonern av dem alla. Förunderligt nog lika populär och accepterad av såväl musikaliska allätare som finsmakare.

Bandledaren, trumpetaren, showmannen och den alltmer njutbare sångaren Peter Asplund bjöd in den förväntansfulla publiken på en i stort sett heltäckande odyssé över den enorma karriär som Ol’ Blue Eyes kreerade, innan han avled 1998 vid 82 år.

Det blå husets eget Big Band lät som vanligt; det vill säga homogent, välklingande och med rytmisk vitalitet, trots kort repetitionstid, ständigt nya arrangemang på notpultarna och en återkommande mix av fullblodsproffs i de olika sektionerna. Blue House Jazz Orchestra är därmed ett levande bevis för att vårt land har en rikhaltig kader av jazzmusikanter som förmår att snabbt tugga i sig en orkesterstämma och omvandla den till en samfälld och glädjerik manifestation av kollektivt musikanteri. Profilerade solister ingår givetvis, exempelvis den alltid lika uppfinningsrike trombonisten Dicken Hedrenius, den genuint begåvade tenoristen Klas Toresson, liksom kvällens enda kvinnliga orkestermedlem, utsökt spelande altsaxofonisten Amanda Sedgwick.

Frank Sinatras repertoar blev med tiden synnerligen omfattande. Den långa framgångslistan förde med sig ett stadigt växande ego. Så pass att han vågade förutspå framgång redan innan han hunnit till skivstudion. Någon lär ha dristat sig till att slå vad med Sinatra om att han i vart fall inte med framgång skulle fixa att sjunga in Old Mac Donald Had A Farm.

Topp! Svarade Sinatra och levererade en supersvängig variant av den slitna barnramsan, som genast klättrade på hitlistorna.

Men visst var det främst evergreens ur den Amerikanska sångboken som var Sinatras absoluta framgångsrecept. Vilket Peter Asplund och storbandet självklart tagit som utgångspunkt. Efter att orkestern intonerat Sinatras credo My Way greppade crooner Asplund sångmiken och tog sig an en av Sinatras tidiga succéer; The Song is You. Snabbt och stupsäkert, inklusive scatsång en masse. Vilket skiljer Asplund från föregångaren Sinatra, som inskränkte sin ordlösa vokabulär till ett smärre ”Do Be Do Be Doo”.

Pedagogiskt och kronologiskt presenterades sångpärlor från Sinatras samarbeten med såväl Harry James som Tommy Dorsey. Speciellt påtalades Dorseys betydelse för Sinatras alltmer välutvecklade sångteknik. Att simma länge under vattenytan hörde till den exercis som The Voice nyttjade för att fixa lååånga toner utan att svaja.

Riktigt högklassiga arrangemang fick Sinatra när Nelson Riddle tog hand om notpennan och dirigentpinnen. Peter Asplunds version av I’ve Got The World on a String bekräftar såväl sångens kvalitet som hans egen stringenta gestaltning. Som bäst och i lägre registret får Peter Asplund fram ett sångsound som liknar kvaliteten i hans trumpetspel; varmt och vackert, förutom melodiöst och stilsäkert.

Ett genidrag denna Blue House-afton var att bjuda in danska sångsensationen Sinne Eeg. Hon framträder under våren i USA men flögs till Sverige enkom för denna konsert. Hon bjöd på avskalade och gåshudsframkallande versioner av Sinatrasånger som What’s New, Makin´ Whoopee och Good Bye. Varpå hon i skön harmoni med Peter Asplund levererade ytterligare pärlor som Come Rain or Come Shine samt The Lady is a Tramp. Bopduellen i sistnämnda melodin framkallade kvällens maffigaste applåd.

Som final besjöng Peter och Sinne den stad Frank Sinatra helst vistades i, nämligen ”the city that never sleeps”. New York, New York!

Leif Domnérus