Sällsamma kontraster på Trollhättan Jazz- & Bluesfestival

Trollhättan Jazz- & Bluesfestival
Folkets Hus Kulturhuset, Trollhättan, 27-28 oktober 2017.

Musikfesten Trollhättan Jazz- & Bluesfestival hade sin premiär i fjol i samband med Trollhättans 100-års jubileum. Den är centrerad kring tre scener på fina Folkets Hus och finansieras av kommunen, Västra Götaland och cirka 900 besökare. Excellent ljud, inga förseningar/ avbokningar, få köer och ett rikhaltigt prisvärt program nästan utan överlappningar; varför stort tack ska riktas till arrangören och volontärerna.

Tårar av lycka var nära att falla när Palle Mikkelborg gav oss genomträngande Miles-doftande spel på trumpet och flygelhorn med raffinerad efterklang. Känslosvallet uppstod under en avancerad svävande stund skapad av Mikkelborg, gitarrimprovisatören Terje Rypdal, trummisen Pål Thowsen och klaviaturspelaren Rune Tylden. Konserten försiggick i ett ordlöst, emellanåt introvert, flöde. Mycket elektronik, urladdningar och distorsion! Och som nämnts portioner av obeskrivlig skönhet. Steget från prisade Palle till Goran Kajfeš är inte långt. Båda jobbar framgångsrikt med effekter som förlänger och ändrar trumpetens klangbild. Oddjob gjorde inte någon besviken. Tvärtom njöt vi av lyrisk mjukstart featuring just Kajfeš, som gled över i delikat passage på flygeln (spelad av Daniel Karlsson). Låtarna hakade i varandra genom sedvanliga subtila förskjutningar. På trummor vikarierade Moussa Fadera med den äran, tillförde ett delvis annorlunda temperament. Hos en melodiskt utforskande grupp fanns mycket att glädjas åt: Ensemblespelet, Per Ruskträsk Johanssons basklarinett och det dynamiska kompet var sådant vi hänfördes av. Repertoaren hämtades främst från albumet Folk jämte några Weather Report-tolkningar.

En absolut topprestation levererades av danskan Sinne Eeg uppbackad av sin mästerliga favoritpianist Jacob Christoffersen. Deras eminenta sällskap bestod av Lennart Gineman (bas) och Zoltan Cszörz (trummor), vilka var lika mycket på tårna som den flyhänte melodimakaren vid flygeln. Vare sig han accelererade eller varvade ner fyllde kompet i på ett betagande sätt. Oavsett om standards eller originalnummer framfördes sjöng Eeg gudomligt. Hon förenar underbar teknik med innerlighet, humor med djupt allvar; något som renderade i stående ovationer. Vad som marknadsförs som en mix av nordisk jazz och arabisk maqam är samarbetet signerat lärarkollegorna Anders Hagberg och Ahmad Al Khatib. Tillsammans med Lisbeth Diers och vikarien Olli Rantala kallar de sig Melodic Melange. Det handlar sålunda om sfärisk world music inbäddad i både vilsamma och vilda strukturer, något som resulterade i en väldigt givande liveupplevelse i Kulturbaren. Instrumenten flätades samman på ett intrikat spännande sätt. Fäste mig alldeles särskilt vid en vårjojk jämte yster hyllning till palestinske oud-spelaren al Khatibs dotter. Henrik Mossberg Oktett & Trollhättan Kammarkör bidrog med lokal förankring i ett program vars tema var tonsättningar av Lars Gullin. I en något ojämn konsert nådde man ut förträffligt i en flerstämmig pärla, där refrängen ”allt har sin tid” gavs meningsfullt innehåll.

Vad beträffar kategorin blues imponerades jag mest av Roffe Wikström med inspirerade Bernt Andersson på piano och munspel och det kanonband som Caroline af Ugglas omger sig med. Tunga akter i övrigt var bland andra Blind Boy Paxton, svängiga Nils Landgren Funk Unit, tributen till Sven Zetterberg i form av Blues From Within, sambapräglade Morango och Leszek Kulakowski Chopin Impressions.