Seamus Blake French Connection definierade adjektivet ”habil”

Seamus Blake French Connection
Fasching, Stockholm, 19 mars 2019.

Tenorsaxofonisten Seamus Blake har som så många andra nordamerikaner tagit sin tillflykt till eller funnit ny inspiration i Paris gytter av musikaliska influenser: alltifrån fransk chanson och jazz manouche via spansk flamenco och marockansk gnawa till senegalesisk mbalax och malinesisk blues. Med sig till Fasching har Blake – som senast kompade i kompisen Antonio Sanchez Migrationprojekt – tagit en habil trio fransoser som föga originellt går under namnet French Connection.

Originell är inte heller Blakes musik; de flesta kompositionerna hamnar någonstans mellan be- och hardbop. Med en eller annan såsig men uppriktig ballad (som I’m OK). Det mesta materialet under konserten hämtas från nya albumet Guardians of The Heart Machine. Utan att generalisera så är Blakes ton väldigt vit. Han blåser i samma tradition som en Michael Brecker eller varför inte en Donny McCaslin. Habilt, med andra ord, långt ifrån genialt.

Habilt var ordet. Det går inte att slå pojkarna på fingrarna och beskylla dem för felsteg. Basisten Florent Nisse gör vad han ska, inget mer. Ändå är det något som inte stämmer med steget, som inte når fram, som inte berör. Det är risktagningen, att ta ut steget, att våga sig ut på vårisen. Ta Benny Golsons gamla örhänge Along Came Betty som i Blakes version blir en sambaanstruken Betty Goes To Rio. Suck! Tony Tixier är för övrigt förtjust i att måla små latinfigurer på Steinwayflygeln.

Däremot känns det som om batteristen Gautier Garrigue – med erfarenhet från den något hårdare franska jazzscenen – försöker bryta av eller bryta upp det jämntjocka flödet emellanåt. Som i näst sista stycket Points of a Star där kvartetten svävar ut i en nära 20 minuter lång session som korsar musikaliska gränser – och vårisen. Men det är så dags då. Den har ju redan gått upp.

Rikard Rehnbergh