Själfull spelglädje präglade Bangens 34:e upplaga

Bangen Jazz & Blues, 24-28 juni, 2025.

2025 års upplaga av jazz- och blues festivalen Bangen i Sandviken, den 34:e i ordningen bjöd på ett program med stilistisk bredd.
Samtidigt som festivalen värnar om det traditionella så har man alltid riktat blicken framåt, mot jazzens framtid – det stora flödet av unga begåvningar.

Festivalen drog igång redan på torsdagen med ett program med avstamp i den amerikanska sångboken signerat Peter Asplund och Emmalisa Hallander på Kanalgården. På Kulturcentrum spelade den dynamiska trion FLUX (Jon Fält/Mattias Windemo/Pär Ola Landin) med gästande Jonas Kullhammar samt en konsert där jazz möte poesi led av Mattias Windemo och Carolina Thorell.

Undertecknad anlände först andra festivaldagen, huvudscenen under fredagen och lördagen var åter Stadsparken efter att festivalen huserat vid Hedåsgårdens park i fjol.

Ett stående, årligt återkommande inslag på Bangen är konserten med GUBB, länets (Gävleborgs) skickliga ungdoms-storband (i åldrarna 13-19) och en hedersgäst. Tidigare prominenta gäster under de senaste åren har varit Bob Mintzer, Sofi Hellborg, Mattias Ståhl och nu hade turen kommit till sångerskan Sharron Dyall.
Mångsidiga Dyall har under hela sin karriär arbetat brett och inom olika genrer som pop, soul, blues, jazz och musikal. Totta Näslund, Svante Thuresson och Nils Landgren är några hon samarbetat med. Repertoaren som presenterades bestod bland annat av verk av Gerschwin, Harold Arlen och Chick Corea. Orkesterledaren Göran Berencreutz stod för arrangemang. Tillsammans med GUBB skapade Dyall en stor närvarokänsla, ett smittande lekfullt och energiskt driv vilket återspeglades i tolkningar av Gerschwins Slap That Bass från musikalen Shall We Dance och Arlens Come Rain or Come Shine. Med träffsäker tajming och snygg frasering levererade Dyall ihop med ungdomsbandet en vibrerande version av Coreas Spain. Starka synergier skapade GUBB även på egen hand i en instrumentalversion av Krystof Komedas Lullaby, temat från Roman Polanskis klassiska film Rosemarys Baby.

Stadens stolthet, Sandvikens Big Band hördes tillsammans med trumpetaren och sångaren Peter Asplund i en storstilad konsert. Asplund utforskar The Great American Songbook med större insikt än många andra i vårt avlånga land, främst förstås som trumpetare, men han sjunger ju numera också i en croonerstil  likt sin idol Mel Tormé.  Som trumpetare har Asplund inte några som helst tekniska begränsningar, virtuositeten är dock aldrig något självändamål; han vet att hushålla med tonerna. Under övervägande delen av konserten spelades standardlåtar signerade Michel Legrand, Mel Torme, Harold Arlen och och Johnny Mercer. Som huvudsolist fick Asplund vid flera tillfällen visa fina prov på sin attack, elegans och fylliga ton över instrumentets hela register. Särskilt minnesvärda blev Asplunds tribute till en annan av sina idoler  Michel Legrand i sin egen Le Grand Michel och den magnifika tagningen på Clifford Browns Joy Spring samt sin Wonderyear i snyggt arr av Magnus Lindgren.

Saxofonisten och rörblåsaren Jonas Wall, bekant som medlem i Nils Landgren Funk Unit och isländska Mezzoforte, presenterade musik från sin nysläppta platta Umbaji (Stockholm Jazz Records). Sextetten bestod av två av medlemmarna i Mezzoforte, trumpetaren Ari Bragi Kárason och keyboardisten Eythor Gunnarsson, plus Simon Löfstedt gitarr, Tomas Lindberg elbas och Mårgan Höglund trummor. Låtarna var skrivna av Wall och deras karaktär en mix av jazzfusion, R&B och funk där det melodiösa och sångbara låg i förarsätet. Sextetten hade ett starkt kollektivt fokus men med stort utrymme för personlig, individuell färgning. Fina soloinsatser från såväl bandledaren på tenorsax som Kárason på flygelhorn och trumpet samt Gunnarsson på klaviatur. Basisten Lindberg och gitarristen Löfstedt höll temperaturen på rätt nivå medan batteristen Höglund var själva motorn för drivet. Mest tilltalande var den Brecker Brothers-doftande Blue Sky.

Ett annat tonläge blev det när nybildade bandformationen Nalen Legacy Octet intog scenen. I den meriterade ensemblen ingår namn som Nils Janson, Klas Toresson, Staffan Findin, Fredrik Lindborg och Klas Lindqvist i blåssektionen, kapellmästare och ciceron Calle Bagge på piano, Niklas Fernkvist på bas och Daniel Fredriksson på trummor.
Som bandnamnet antyder utgår bandet från Nalens storhetsperiod under 1950- och 60-talen och dåtidens mest stilbildande band ledda av Arne Domnerus, Lars Gullin, Bengt Hallberg, Carl-Henrik Norin och Putte Wickman. Grunden till musiken som framfördes var originalarrangemang som Bagge kommit över genom trumpetaren Jan Allans försorg, en av ursprungsmedlemmarna i Nalenorkestern. Det märktes snabbt att alla inblandade trivdes i sammanhanget och att man arbetade kollektivt fram låtmaterialet med ny tvist utan att förlora känslan av att man befann sig på historisk Nalenmark. Särskilt barytonsaxofonisten Fredrik Lindborg fick en framskjutande roll i Gullin-tolkningarna med formidabelt solospel i balladen Merlin, bluesmättade Bluesport och The Flight. Ett mer eteriskt tonfall framträdde i bandets mästerliga tolkning av Wayne Shorters hårdsvängande hardbopiga Lester Left Town, som Shorter skrev under sin tid med Art Blakey & Jazz Messengers och i Georg Riedels Indian Summer. där saxofonisterna Klas Lindqvist och Klas Toresson, trumpetaren Nils Janson och bandledaren vek ut sig i känsliga soloinpass. Konserten blev av festivalens absoluta highlights.

Sångerskan Elvira Lundstedt med rötter i Sandviken slog igenom på den svenska jazzscenen för ett par år sedan. Till Bangen kom hon tillsammans med saxofonisten Klas Toresson, gitarristen Erik Söderlind och sina bandkamrater i sin ensemble Sound of Duke, basisten Tomas Sjödell och batteristen Erik Cappelin. Lundstedts scennärvaro och utstrålning kombineras med härligt sväng och berörande improvisation. Hon besitter en fyllig, uttrycksfull, lite hes stämma, hon sjunger okonstlat och chosefritt, bluesfyllt i swingtraditionen. Lundstedt och hennes spelkamrater varvade mellan rungande versioner av Ellingtonpärlor som Take the A train och Cotton Tail och jazzstandards som A Night in Tunisia, That´s All, Time after Time och East of the sun. Charmig blev även tolkningen av Billie Hollidays signaturmelodi What a Little Moonlight Can Do när Elvira bjöd upp sin syster Cornelia för en improviserad scattduell.

Dragspelaren, mångmusikanten Bengan Janson som spelat på festivalen många gånger tidigare, nu hördes han i en trioformation med sångerskan Linda Pettersson och basisten och sångaren Lars Ericsson i en trivsam konsert som uppskattades stort av publiken i ett program som andades svensk visa och folkmusik i jazziga arrangemang.

Mer smittande latinska rytmer, bjöd brassen gitarristen och sångaren Mario Bakuna och hans band på, festivalens enda internationella bokning. Bandets spelning på Bangen var Sverigedebut dessutom. Bakuna & co  hade en stadig förankring i både bossanovan och samban men även i tangons rytmik. Bakunas spel kännetecknades av osviklig precision, dynamik och timing.  Bakunas rytmiska spelstil förde tankarna till bossagurun João Boscos. Rösten blev stundtals som ett eget instrument när  han inlevelsefullt sjöng och röstimrproviserade sig igenom låtar av Antonio Carlos Jobim, Gilberto Gil och Claudio Bertrami då han fick sin röst att låta kusligt likt en trombon och trumpet. Särskilt minnesvärd blev bandets lekfulla och taktfasta version av Return To Forever och Chick Coreas 500 Miles High.

Älskare av tung blues fick sitt lustmätte stillat genom finska, hyllade bluesrockgitarristen, sångerskan Erja Lyytinen med sitt band. Elektrifierad och dynamisk tung, bluesrock med vissa inslag av soul var det otänkbart att någon kunde lämnas oberörd med deras musik som hämtat lika mycket inspiration hos Cream, Muddy Waters som Joe Bonamassa.

Festivalen avslutades med en konsert tillägnad Stevie Wonder. Den 11 personer starka ensemblen med bandnamnet Stevie! har under 25 år spelat den mest själfulla ur den levande legenden Stevie Wonders repertoar. Svettiga soul och funkklassiker som Do i Do, Superstition, Sir Duke, I Wish, Another Star och Pasttime Paradise framfördes för en entusiastisk publik. Sångaren Jonas Holmberg lyckades tillsammans med sångerskorna Beate Sommer och Lovisa Ahl och tributebandet med bland andra blåsarna Axel Mårdsjö och Patrik Skoog fånga essensen i Wonders outsinliga låtskatt med fokus på artistens 1970-tal.

Summa summarum trots ihållande regn under stora delar av festivalhelgen  så en lyckad upplaga av jazz-och bluesfesten i Sandviken där återigen de konstnärliga intressena stod före de kommersiella.