Själfullt och avväpnande med Gonzalo Rubalcaba & Aymée Nuviola

Text: Maria Sandblad Foto: Leo Ahmed

 

Gonzalo Rubalcaba & Aymée Nuviola Duo, Konserthuset, Stockholm Jazz Festival, 15 oktober 2022.

Hur recenserar man en rymdresa? En böljande dans med stjärnorna? En svävande seglats bland regnbågar och nebulosor med ett turkosblått hav i bakgrunden? Det går inte. Antingen får man lyckan att uppleva det, eller också får man hålla tillgodo med återskenet av – eller berättelsen om -ett äventyr utöver det vanliga.

Så känns det inför att försöka skriva om konserten med kubanen Gonzalo Rubalcaba, av ledaren för Sondon Symphony Orchestras chefsdirigent Sir Simon Rattle utnämnd till ”den mest begåvade pianisten på den här planeten” och sångerskan Aimée Nuviola på Kulturhusets stora scen andra kvällen av Stockholms Jazzfestival 2022. En magisk kväll som helt ägnades åt Kubas stora låtskatt genom tiderna i genren ballader och boleros, som  Una gardenia para ti Mani  och  Lagrimas Negras som inledde och avslutade konserten. Däremellan kända och okända sånger, poetiska eller kraftfulla betraktelser över förälskelsens vånda och rusiga glädje, med samma själ och sentiment och avväpnande inlevelse från både sångare och pianist, i en ofattbar, väldigt kubansk, nästan lekfull musikalitet och virtuositet.

Gonzalito, i guldväst och vit skjorta, kanske en blinkning till de kubanska kabaréernas förkärlek för fest och glitter, nästan sammansvetsad med den stora flygeln, som förutom att måla fram de klassiska sångerna i ömsom nya, överraskande, nästan halsbrytande arrangemang, ömsom med avstamp i de klassiska, förväntade, förvandlade klaviaturen till en hel rytmsektion. Hur bär han sig åt, undrade säkert många med mig? Hur räcker två händer och tio fingrar till för att få fram så mycket ur en melodi? Hur kan man få allt som händer att hänga ihop med en aldrig sviktande rytm, även när det går undan och hela tangentbordet tycks vara med på en och samma gång? Och ändå se ut som om man bara har roligt? Och i nästa melodi låta långsamma, innerliga toner och ackord förvandla luften och hela världen till sammet.

Aymée Nuviola, en ny bekantskap för undertecknad, visade sig vara en röstekvilibrist av rang; en blandning av den legendariska kubanska salsadrottningen Celia Cruz och hennes dynamitstarka kraft och Omara Portuondos finstämdhet, jazziga närvaro och mer subtila swing. Och så rytmen, osvikligt närvarande både i mer stillsamma nummer och studsande kubansk scatsång. Oslagbart. Dessutom med en förmåga till direkt publikkontakt som man sällan får uppleva, som fick avståndet till scenen att nästan helt försvinna. När publiken började dansa förvandlas hela salongen till ett enda värmande flöde av – musik. Jag märkte att det inte bara var jag som sveptes in i det och kände hur höstmörkret lystes upp i än mer glödande färger; en viktlös resa till andra inre världar och stjärnbilder som också finns, även om de inte alltid märks.

En sömlöst samspelt duo. Det märks att de känt varandra sedan barnsben, att båda kommer ur familjer där i princip alla är musiker eller sångare, som det kan vara på Kuba, världens mest musikertäta land, att regnet av Grammys och nomineringar över både Gonzalo och Aymée har en förklaring. Och så denna värme och ödmjukhet, en önskan om att ge publiken allt, och ändå ha så otroligt mycket mer att dela. Aymeée med publiken i sin hand, från första stund, Gonzalito som berättade hur lycklig han var över att kunna spela inför publik igen efter pandemin, över att vara tillbaka i Sverige igen, att han var här första gången redan 1985 och hur mycket det besöket betydde för honom! Tänk att han kom ihåg! Och att det blev ett vackert minne.*

Efter två extranummer stod jag och mitt sällskap ute på gatan igen, en mjuk kväll med regnblänkande asfalt och höstlöv, omtumlade, lyckliga, fyllda av den där speciella känslan som mötet med den kubanska musikens själ kan ge; en känsla av hopp och hemkomst, av allt underbart som, trots att så mycket är upp och ner i världen, väntar på oss. En av de vackraste gåvor som finns. Och med Gonzalito och Aymée blev det en riktig julafton!

*Det var jag som som tog hit gruppen då. Ett återseende efter nästan 40 år!)

Maria Sandblad

Annonser

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterat

Annonser