Meny
Här kommer första omgången recensioner från Swedish Jazz Celebration:
Örjan Hultén ss & ts, Charlie Malmberg as & bars, Håkan Goohde g, Johan Berke g, Filip Augustson b, Fredrik Rundqvist dr
Bröt och lyrik i en oinställsam legering. Musiken är nästan symfoniskt uppbyggd, med djupt personliga improvisationer insprängda i kompositionerna. Musiken är återhållen, även om det inte märks vid första påhörandet. Klangväv av hög kvalitet som kanske mått bättre av en lugnare lyssningssituation än den som ”Lady In red”-scenen kunde erbjuda med allt myller kring den intilliggande baren.
Dynamiken mellan bandmedlemmarna och i själva låtarna är magnifik Fredrik Rundqvist gör storverk bakom trummorna. Gitarristerna Berke och Goohdes gitarren kompletterar varandra. Örjan Hultén och Charlie Malmberg driver på det här samtalet med publiken. Upstairs Five blev för mig en av de stora överraskningarna på SJC.
Vill höra dem på fler ställen framöver!
Sarah Riedel vo, Alexander Simm g, Viktor Skokic b, Martin Öhman dr, Fredrik Syberg vi, Andreas Olsson vi, Pär Lindqvist viola, Pelle Hansen cello
Sångerskan Sarah Riedel märks i allt fler sammanhang, Sthlm Jazz Festival, Umeå Jazzfestival, Hotell Hellsten, Svenska institutet i Paris, Japan…
Att välja stråkkvartett för hennes sånger känns alldeles självklart. Stråkarna lyfter de något introverta ”dagbokstexter” som Sarah framför med sin klara röst. Det vilar ett stort allvar över Riedel på scenen. Här handlar det om viktiga saker. Kompositionerna är mycket avancerade, liksom arrangemangen för stråkarna, möjligen kändes låten ”In such silence” lite tunn. ”Spring” (lite Eleanor Rigby över den) och andra kompositioner innehåller berättelser med en innerlig rörelse. I den pulserande ”The Storm” gör Alexander Simm ett bra solistjobb på gitarren.
Ibland känns det som om musiken är större än Riedel. Det lite sorgbestrukna framträdandet av Sarah kan locka till en känsla av pretention, något som jag är övertygad om inte på något sätt är avsikten. Ytterligare en enda pusselbit på plats och den här konserten skulle bli riktigt berörande. Kanske en glimt i ögat? Sarah är, efter flera år på scenen, på väg att ta plats som en av våra mer framstående vokalister och arrangörer.
För den som hört henne under flera år kan det kännas lite märkligt att hon blev nominerad till ”årets nykomling” i Jazzkatt-omröstning. Nu kneps katten inte av Sarah, utan av Naoko Sakata som verkligen är en nykomling på den svenska scenen. Med Sarahs kompositions- och arrangörstalang kommer hon snart att hemföra både katter och andra priser.
Mats Gustafsson s, Ingebrigt Håker Flaten b, Paal Nilssen-Love dr.
Fri improviserad musik när den är som bäst. The Thing spelar väldigt konkret, aldrig något självförälskat fasthållande i framsprungna ljud, utan ett oavbrutet flöde av ljudliga konstruktioner, direktutsända utan omvägar. Här hörs ett slags oppositionslusta mot musikaliska schabloner, utan minsta ängslan. Som alltid ger Mats Gustafsson allt och lite mer därtill av sin musik, avsänd långt inifrån. Trion är eftertraktad världen runt, nu senast har den turnerat i Australien. Men i Sverige är det svårt att hitta spelningar för dessa världsnamn.
För mig är deras impromusik starkt kommunicerande, Den är något av ett bräckjärn för stelnade föreställningar, både om mig själv och om vilken funktion musik har, eller ska ha.
Cecilia Persson p, Mattias Ståhl vib, Linnea Olsson cello, Nils Ölmedal b, Peter Nilsson dr.
Porlande klangbilder uppstår ur Mattias Ståhls vibrafon och Cecilia Perssons flygel. Detta blandat med Linnea Olssons varma cello och et fullödigt komp från Ölmedal och Nilsson leder till en konsert som fick den absolut fullsmockade lokalen ”Konsthallen” publik att sitta stilla, trots konkurrens från andra scener.
Ståhl och Persson kommunicerar som ett radarpar, trots att de inte spelat ihop särskilt länge.
Jag noterade inslag besläktade med Kurt Weills musik, modern konstmusik och jazz naturligtvis. ”Egensinnig” och ”oväntad” är ju adjektiv som fästs på bra ny musik och det gäller i högsta grad Cecilias kompositioner och framförande. Det är svårt att hitta jämförelser och referenser till Perssons klangvärld. ”Genial” känns inte långt borta.
Så fick hon också ett stort stipendium av Balticgruppen vid senaste jazzfestivalen i Umeå.
Det har redan burit långt för Cecilia Persson och det kommer att leda ännu mycket längre.
Jag saknade dock lite av Cecilia Perssons annars kluriga argumentation vid flygeln. Cecilias vapendragare, Sofia Jernberg, som är med i Seval har cello (Fred Lonberg Holm) i bandet, Sarah Riedel spelar med stråkkvartett och nu Cecilia Persson med cello. Trend?
Fredrik Ljungkvist s, Magnus Broo tp, Håvard Wiik p, Ingebrigt Håker Flaten b, Paal Nilssen-Love dr.
2009 års Jazzkattsmottagare i kategorin ”årets grupp” håller i sig med en till synes outsinlig kreativitet av världsklass. Ingen stjärna i den här gruppen lyser klarare än någon annan. Gruppen utgör ett kraftverk med kontrollerad leverans av emotionell energi, inga överdåd, inga cirkuskonster, utan precis så mycket eller så lite som behövs för att rödglödga öronen hos en publik sent i tidtabellen för SJC en lördagsnatt. I hård konkurrens med andra grupper på SJC, placerar jag Atomic-konserten bland de allra främsta.
Lars Grip
Festivalfoto: Anders Alm www.andersalm.se
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här
