Skiftande tonspråk med pianot i centrum på Ystad Winter Piano Fest

Ystad Winter Piano fest, 28-29 december 2022, Ystad Saltsjöbad

År 2021 lanserade föreningen Ystad Jazz festivalen Ystad Winter Piano Fest som hölls i mellandagarna i den sydsvenska staden. Under den andra upplagan hölls samtliga konserter på Ystad Saltsjöbad under två dagar. Inget uttalat tema, utan det var helt enkelt pianot som var i centrum och det blev en färd mellan olika musikaliska ljudlandskap.

Först ut var festivalens konstnärlige ledare Jan Lundgren i en kvartettformation uppbackad av amerikanska saxofonisten Harry Allen, basisten Hans Backenroth och danska batteristen Kristian Leth i en hyllningskonsert till pianisten, kompositören och arrangören Bengt Hallberg (1932-2013), en viktig blågul inspiratör.

Lundgren samarbetade under flera år med Hallberg innan dennes bortgång vilket resulterade i en rad duokonserter och albumet Back 2 Back (Volenza, 2011). Även Backenroth arbetade på duo både live och på skiva med Hallberg på albumet In a Mellow Tone (Impro Kompmusik, 1997) så goda förutsättningar för en helgjuten tribut fanns. Bengt Hallberg är ju för många mest känd som jazzmusiker, men han var en musikens mångsysslare.  Han skrev populärmusik, avancerad seriös musik för symfoniorkester och kör, arrangemang till visskalder och musiken till ett stort antal filmer, från Swing it, fröken (1956) till Den vita stenen (1972) och flera Madicken-filmer på 1980- talet.

Från de två sistnämnda fick vi avnjuta lekfulla, avskalade tolkningar. Madicken-temat framfördes i en pigg, tätt piano-och- basduell med en kammarjazzig inramning. Den vita stenen-temat framförde Lundgren i ensamt majestät vid Steinway-flygeln i ett längre solostycke. Här lyfte Lundgren fram Hallbergs fingertoppskänsla för det lýriska. Lundgren hördes även i solistrollen i Hallbergs Autumn Walk, där Hallbergs fasta handlag för underfundiga melodier trädde fram; en av pianisten sista kompositioner. Hallbergs paradnummer Dinah framfördes med stringens, likaså balladen Valsette och jazzvalsen Waltzanova. Carl Michael Bellmans Fjäriln vingad syns på Haga (som Hallberg arrangerade) förvandlades i ensemblens händer till gladlynt blues. En mer dramatisk stämning skapades i suggestiva Mulen, där alla i ensemblen fick stretcha ut i sinnrika inpass.

Publiken fick även njuta av en träffsäker tolkning av en komposition man gärna förknippar med Bengt Hallberg — den svenska ikoniska folkvisan Ack Värmeland du sköna som  Stan Getz och The Swedish All Stars spelade in 1951. När Getz turnerade i Sverige det året passade han på att jazza till och döpa om låten till Dear Old Stockholm.  Allen fraserade och harmoniserade genomgående med mjuka, flödande saxlinjer på sin tenor, där referenser till Getz och Ben Webster var kännbara. En till stora delar träffsäker, färgrik hommage där kvartetten skickligt lyckades fånga kärnan i Hallbergs breda artisteri.

Ett något annorlunda tilltal hade grekiska pianisten, kompositören Tania Giannouli och hennes mycket hörvärda trio med Kyriakos Tapakis oud och Andreas Polyzogopoulos trumpet.  Trions spelning var den första på svensk mark. Musiken som presenterades kretsade kring bandledarens senaste album Fading In The Light (Rattle Records, 2020). Med vant handlag integrerar trion jazzen med harmoniken och melodiken från orientalisk konstmusik, klassiska toner och västerländsk folkmusik i en klang- och färgrik mix där tonerna broderas fram med utsökt precision. Konserten öppnade trevande i sfäriska nummer som Labyrinth och Hinemoa’s Lament för att övergå successivt   minimalistiska Night Flight. Giannouli är klassiskt skolad men jobbar aldrig efter det akrobatiska idiomet – det reflekterande, undersökande är primärt. Endast vid ett kort moment bröts den meditativa estetiken i ett fritt improviserat, impressionistiskt stycke när pianisten nyttjade preparerat piano. Svepande Bélas Dance med en tydlig blinkning till tonsättaren Béla Bartók var ett annat fantasieggande stycke som satte sig på djupet. Den lidelsefulla, intima, målande musiken andas stilla och nyanserat, växer inåt. Man förstår att Giannouli framträtt på konstbiennaler — inre bilder skapas till hennes klangrika musiklandskap.  En av festivalens absoluta höjdpunkter trots att konserten kantades av störande rundgång på grund av maximalt nyttjande av reverbs.

Ett betydligt mer ekvilibristiskt uttryck i sitt pianospel hade amerikanska Blue Note-signade pianisten James Francies. Festivalens enda solokonsert. Francies har ett digert CV och spelar eller har spelat med namn som Pat Metheny och Chris Potter. Anslaget i öppningsspåret Wide Open är hårt och rappt, Francies omvandlar pianot till ett rytminstrument genom att pumpa fram toner med ena handen samtidigt som han dämpar strängarna med den andra eller maler fram ostinaton genom att bara spela på en tangent. Han pauserar och broderar ut rytmiska och harmoniska vändningar på de mest oväntade ställen. Kan låta komplext och svårtillgängligt men själva melodin och groovet är uppbyggda kring catchiga, accentskiftande beats med udda ackord. En omtumlande solokonsert där man blev rikligt belönad när man väl kom djupt in i kärnan i Francies svindlande musikbygge. Spelningen i Ystad skiljde sig markant från den estetik han hängav sig åt på sitt senaste album Purest Forms. Mest minnesvärd blev pianistens avslutande stycke, en improvisation som startade i Chopin, övergick i My Favorite Things för att mynna ut i Dizzy Gillespies Con Alma.

Foto: Anna Rýlander 

Andra festivaldagens första aktör var isländska unga pianisten (men bosatt i Stockholm), kompositören, sångerskan Anna Gréta Sigurðardóttir. Hon är också mottagare av Ystad Jazz Piano Award 2022, ett pris som innefattade spelning på festivalen och en check på 25 0000 kronor. Med sig hade hon sin vältrimmade trio med Konrad Agnas på trummor och Johan Tengholm på bas. Mestadels material från Sigurðardóttirs kritikerhyllade album Nightjar in a northern Sky (ACT, 2021). Lugna, vackra melodier, där det nordiska, karga tonspråket var tydligt framträdande. Stundtals närmade sig trion ett mer modernistiskt tonspråk, ibland lutademusiken mot klassiskt och singer-songwriter-traditionen utan att lämna jazzens idiom.  Även Ilska och sorg träde fram i molldränkta Body Remembers som belyser den danska statens övergrepp mot grönländska kvinnor för att hindra dem från att bli gravida för drygt 50 år sedan. Ett annat stycke, Mountain, Nowhere, hade ornotologi som tema. Tempot höjdes något i grooviga Sleepless och r&b-doftande Catching Shadows. Sigurðardóttir besitter ett variationsrikt, personligt uttryck, Tengholm är viktig länk och fungerar som märgfylld ryggrad, står för en orubblig botten vilket passar ypperligt ihop till Agnas pigga, smidiga infall på sitt minimala trumset.

Bobo Stenson Trio, festivalens stora dragplåster, tvingades ställa in och ersattes med kort varsel danska pianisten Carsten Dahls Trio med Frans Rifbjerg på trummor och Lennart Ginman på bas. Trion har spelat mer än 25 år ihop. Jag spårade referenser till: Bud Powell och Thelonius Monk  i Dahls spelstil, även Jan Johansson, som i likhet med Dahl gärna använde sig av skeva ackord. Trion satt sin egen stämpel på några av jazzrepertoarens stora klassiker som My Funny Valentine. Over The Rainbow och Autumn Leaves på ett resolut sätt. Även om det var spelskickligt så fäste sig bara några nummer, i långa loppet blev det lite för konformt då trion fastnade lite i mainstreamfållan.

I festivalens finalkonsert möttes välmeriterade, amerikanska pianisten, kompositören John Beasley och minst lika rutinerade rörblåsaren, låtskrivaren och arrangören Magnus Lindgren i en mångfacetterad duokonsert. Idén att föra dem samman kom från festivalgeneralen, då båda Grammynominerats i flera kategorier för deras samarbete på albumet Bird Lives (ACT, 2021) med SWR Big Band. Duon hördes i ett varierat program med egna arrangemangen. Konserten började med en intuitiv och virtuos omarbetning av Duke Ellingtons smäktande African Suite som övergick snyggt i ett infallsrikt arrangemang av Charlie Parkers Confirmation.

Foto: Anna Rylander

Lindgren skiftade ivrigt mellan klarinett, tenorsax och flöjt. Båda fick flera tillfällen att visa upp sina färdigheter och uppfinningsrikedom med tydlig frasering och genomtänkta ackord. Lindgren/Beasley gav ny fräschör åt jazzstandarden All The Things You Are där Lindgren glänste med sin tenor och Beasley ackompanjerade med träffande melodislingor. Ett mer avantgardistiskt, intrikat tonspråk uppenbarade sig på duons egen Beautiful, en hyllningsmelodi till Wayne Shorter. Duon återkom till Shorter på hans mörka, underfundiga Face On The Barroom Floor (ursprungligen inspelad på duo med Joe Zawinul på Weather Report albumet Sportin´ Life, Columbia, 1985).

I finalnumret bjöds Jan Lundgren upp på scen och bjöd på fyrhändigt i team med Beasley i ett lekfullt jam-betonat potpurri. En perfekt final på två berikande festvaldagar som rymde både bredd och spets. Vi ser redan nu fram emot den tredje upplagan!

Patrik Sandberg