Smooth sinnrik jazzfunk med Giacomo Turra på Nalen

Text & Foto: Dan Backman

Giacomo Turra And The Funky Minutes, Nalen Klubb, Stockholm, 17 mars 2024

Italienska gitarrekvilibristen Giacomo Turra tillhör den unga skara musiker som med egna inlägg slagit igenom brett via sociala medier. Iklädd färgranna skjortor och bakåtvänd keps har han postat inlägg med synnerligen sinnrika covers på funk- och soulklassiker (tänk George Benson och Michael Jackson) med fokus på snitsigt jazziga gitarrsolon. Alltid med ett leende och lite drömskt frånvarande blick.

Spelningen på Nalen Klubb är den första i Sverige och avslutar den framgångsrika Europaturné han genomfört med sina musikkompisar. Vi som kommit dit och fyller den lilla lokalen till bristningsgränsen känner igen allihopa från inläggen på sociala medier, men vi vet egentligen inget om dem. Inte mer än att Giacomo Turra är självlärd och älskar smooth amerikansk musik. Precis som antagligen alla i publiken.

Med start i Michael Jacksons Working Day And Night blir det en konsert i högt tempo där covers och egna låtar flätas in i varandra genom smarta och lätt jazziga arrangemang. Musikanteriet är knivskarpt och lika lekande lätt som imponerande tajt.

Giacomo Turra är förstås stjärnan men elbasisten Francesco Dallago och trummisen Matteo Dallape’ är minst lika bra. Det märks inte minst när de lämnas ensamma en stund under Wild Cherrys Play That Funky Music.

Saxofonisten Alessandro Russo och Anna Polinari, som sjunger och spelar keyboards, fyller ut ljudbilden på ett bra sätt men blir i sammanhanget mindre viktiga.

Visst är det en kul och bra feel good-konsert men invändningsfri är den icke. Att låtmaterialet inte är deras eget och delvis uttjatat gör att bandet stundtals låter som ett överskickligt coverband deluxe, fast utan bra sångare. Anna Polinari är ok men Gicomo Turra borde enbart hålla sig till guran. Skulle man höra bandet på en strandservering i Rimini eller Tylösand vore det förstås toppen men på en klubb en kylig vinterkväll blir kraven högre.

Allra mest saknar jag mer utrymme för Giacomo Turras gitarrsolon. Det är ju dessa som lockat många av oss – de flesta? – till konserten. Och inte blir vi besvikna när han flyger iväg i sjukt flyhänta men alltför korta soloeskapader i fusionstil. Det är då, och bara då, som det verkligen lyfter.

 

 

 

 

 

Annonser

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterat

Annonser
array(12) { [0]=> int(54735) [1]=> int(54329) [2]=> int(54639) [3]=> int(54731) [4]=> int(54707) [5]=> int(54541) [6]=> int(50803) [7]=> int(51323) [8]=> int(54566) [9]=> int(54746) [10]=> int(54715) [11]=> int(54382) }