Sommarjazzen bjöd på både avantgardism och popdängor

Sommarjazzen
Laxbutiken, Ljungskile, 22-27 juli 2019.

Ellen Andrea Wang Trio invigde veckan med suggestiv popjazz. Regnet föll över Ljungskile, vilket inte bekom den fulltaliga publiken enär den satt inomhus med havsutsikt. Arrangörerna L’Jazz hade i år valt att flytta veckan till Laxbutiken, av det skälet att man hade behov av näringsidkare som tillhandahöll god mat och dryck. Att en naturlig scen saknades skapade extremt god publikkontakt. Akustiken var fantastisk under veckan, vilket inte minst ljudteknikern Kristoffer Johansson ska harangeras för.

Som en gardering hade ändå begåvade basisten, sångerskan och låtskrivaren tagit med sig trygghet i form av egen kvinnlig ljudtekniker. Efter att tre gånger i fjol hört det norska stjärnskottet Wang kom hon med i min årskrönika i OJ. Kan konstatera att även i Ljungskile bjöd hon på ett hänförande sound, ett sound som både bäddar in och förgrenar sig, sveper iväg och skapar koncentration. Om man bortser från utförliga intron jämte några tvärsgående taktbyten, låter trions musik mer som sofistikerad pop än uttrycksfull jazz. Ingen värdering, utan ett neutralt omdöme! Wang flankeras i vanlig ordning av Andreas Ulvo på klaviaturer/loopar och trumslagaren Erland Dahlen. Den först nämnde ansvarar för atmosfäriska klanger, medan Dahlen med gonggongar och trumset står för läckra flerskiktade rytmer. Blir omgående uppenbart att trion vet exakt var de har varann, de slutar låtarna på precis samma hundradel. Låtarna hämtas samtliga från 32-åringen Wangs två storsäljande skivor, undantaget en ej utgiven version av spiritualen Nobody Knows the Trouble I’ve Seen.

Ellen Andrea Wang Trio jobbar framgångsrikt med sitt vägvinnande medryckande koncept. För att vara ett jazzigt sammanhang hörs osedvanligt mycket raka, rullande beats, vilket uppskattas. Ljudet är tungt utan att det blir överlastat. De instrumentala färdigheterna underordnas för det mesta snyggt utbroderade melodier. Samtidigt existerar en fruktbar dubbelhet. Ett virtuost excentriskt trumsolo avlöses av den svettiga popdängan Perfect Danger. Wang har en attraktiv välartikulerad röst och är en fena på att skriva slagkraftiga låtar. Vill verkligen understryka hennes styrka som kompositör. Som förmodat en mycket gedigen, omtyckt konsert av Ellen Andrea Wang trio, vars ledare kommer behöva lägga in en paus i turnerandet eftersom hon är gravid.

Tisdag, onsdag och torsdag fanns inte OJ närvarande i lokalen där man satt tätt intill varandra. Då spelade i tur och ordning Willemark, Knutsson & Öberg, Hannah Svensson Group med Lars Jansson samt Leon Falk Satchmo Tribute feat. Erik Tengholm.

Fredagsaftonen var vikt åt troligen det mest avantgardistiska som förekommit i L’Jazz historia. Syftar på Marius Neset Quartet. Den består av honom själv på saxofoner, Petter Eldh (bas), engelsmannen Ivo Neame (piano) och Anton Eger (trummor). Ivo och Anton firade triumfer med Phronesis på festivalen i Ystad 2018. Noterar att samtliga spelar i shorts på grund av rådande värmebölja.

En mottaglig publik blev fullkomligt begeistrad av deras urladdning. Gång på gång på vippen att slå knut på sig själva, men varje gång lyckligtvis en bredbent landning efter utförda halsbrytande piruetter. Högst märkvärdigt att höra skrynklig hårdkörning omvandlas till släta toner. Svänger kopiöst trots lager på lager av snirkliga fraser. Drygt en halvtimme in i ”häxbrygden” uppnås kokpunkten. Inte undra på att den unge norrmannen rankas högt i USA. Hans aptit och kunnande på tenor- och sopransax, som han växlar mellan i samma pågående flöde, är helt enkelt kolossalt imponerande. Strålande, osannolikt snabbe Anton Eger bakom trumsetet, är honom jämbördig beträffande intensitet. Pådrivande Eldh och eleganten Neame hänger på förtjänstfullt. Pianisten kommer mest fördelaktigt fram när frontmannen tar paus. Vi får original som Pinball, Life Goes On och en komplex blues i 7/8. Sanslös passion från en internationellt sammansatt kvartett som formligen sprutar ur sig toner. Knappast musik som snurrar på min skivspelare, däremot lika oförglömligt live som Orakel på Unity härom året.

Avslutande kväll är utsåld sedan länge. Då framträder nämligen kustsamhällets främste kulturbärare som huvudakt. Förbandet heter Rulles storband. I Lars Jansson Trio ingår sista lördagen i juli, förutom pianoprofessorn Jansson, självklart hans son Paul Svanberg på trummor samt överraskningen Lennart Ginman på kontrabas (ersätter Christian Spering, indisponibel efter olycka). Att Ginman kunde vara med passade som hand i handsken, eftersom dansken ingår i Sinne Eegs ordinarie band. Den underbara vokalisten och låtskrivaren visade sig vara konsertens hemliga gäst, den clou ytterst få hade kännedom om. Återigen besannas att åhörarna aldrig har tråkigt i Janssons musikaliska sällskap. Känns som att behagligt flyta medströms. Gradvis uppvarvning sker, i fokus läckra linjer, ofta ett vackert tema. Stabile Ginman hakar på medan följsamme Svanberg avviker vid ett par tillfällen, kastar loss inspirerad av sina hjältar. Lyhördhet är ledstjärnan för trion och det resulterar i exceptionella kvaliteter. Configuration och Beginner’s Blues följs av en okonstlad, fulländad ballad betitlad No Purpose. Andra set öppnar Lars solo med en hommage till Putte Wickman, med sådana ystra löpningar att jag associerar till Oscar Peterson.

Efter fyra instrumentala nummer äntrar Eeg scenen med svindlande skön sång på engelska. Hon har som bekant tillägnat sig lysande frasering och formidabelt omfång, varför hon tillhör de absolut främsta i Norden. Den prisade sångerskan inleder på topp i High Up In The Sky. Några fina alster hämtas från skivan hon gjorde med Lars Jansson för tolv år sedan. Eeg är konstnär och estet ut i fingerspetsarna, vilket innebär att hon inte bara exakt speglar tillstånd som glädje och sorg, utan också att hon in för in en dos sensualism i jazzen. Utan att det blir tillgjort bjuds vi emellanåt på uppvisning. Då ler jag invärtes, tänker att musikens fullkomlighet är värd restiden på flera timmar. Danskans bedårande röst och trions otroliga elasticitet samverkar, bildar en harmonisk helhet. Extranumret blir en djupverkande smeksam ballad. I paus avtackas den duktiga arbetsgruppen för sommarjazzveckan av den lokala föreningens ordförande. OrkesterJournalen instämmer i lovorden!

Mats Hallberg