Spänningsfyllt och måleristiskt med Crispell/Andersson/Østergaard

Crispell/Andersson/Østergaard (Marilyn Crispell p, Thommy Andersson b, Michala Østergaard-Nielsen dr perc), Fasching 17 april 2024 

Den nybildade trion Crispell/Andersson/Østergaard inledde sin skandinaviska turné på ett hyfsat fullt Fasching. Trion leds av den danska slagverkaren Michala Østergaard-Nielsen som också har komponerat musiken. Hon har kunnat höras i ett flertal olika sammanhang sedan många år och har utvecklat eget sätt att använda trummor och den noga utvalda och välavvägda uppsättningen av slagverksinstrument. Trion har också spelat in sin debutskiva The Cave, som kommer att släppas under 2024.

Man inledde med The Traveller först trummor sedan pianot med några toner och pauser.

Ett vackert, tonalt och ett närmast impressionistiskt tonmåleri. Ett uttryck som genomgående utmärkte hennes kompositioner. Musiken är komponerad med ett visst utrymme för improvisation. Så fortsatte det även i nästa stycke där Thommy Andersson fick utrymme i ett bassolo.

I Caravan bygger Østergaard-Nielsen upp klanger med klockor. Pianospelet är här mer dramatiskt och spänningsfyllt. Marilyn Crispell är den mest kända i trion och en mycket bred musiker. Henne har jag framför allt hört i friare, mer avantgarde-sammanhang, inte minst i samarbetet med Anthony Braxton. I denna trio är hon mer återhållen i sitt spel och det hade varit intressant om Østergaard-Nielsen hade låtit henne släppa loss lite mer! Även i ett äldre stycke är tonspråket stämningsfyllt, måleriskt, poetiskt och stillsamt.

I The Silence inleder Anderssons bas ihop med Østergaard-Nielsens pukstockar och ett fint samspel uppstår med pianot, som för tankarna till Coltranes The drum thing, vackert och kontemplativt.

Efter pausen får musiken lite mer energi. Dissonanser letar sig in i In to the light och i ”ungdomsstycket” My spirit heart bjuds en mer distinkt rytmik och en större dynamik. Det kanske mest jazziga numret under kvällen.

Kvällens höjdpunkt för mig var dock det stycke som byggde på en niotonsskala och som hade någon koppling till en workshop med Yusef Lateef som Østergaard-Nielsen deltagit i.

Här lossande det verkligen i Crispells pianospel som jag är van att höra henne. Atonalitet och ett friare spel. Bra bas och trummor! Här vaknade man till!

Följande stycke kontrasterade till detta. Stråke på cymbal, några försiktiga och skira toner på pianot. Även basen med stråke. Mycket luft i musiken. I Silence part II inleder basen igen, spel på pianots strängar och vispar på trummorna. Vackert! Som extranummer fick vi höra ett helt improviserat stycke. Crispell lade några dur-ackord, lite trevande, slagverk och musiken växer fram. Fint!

Ibland blir det lite väl vackert, det skaver inte och musiken tenderar att bara föreställa de känslor som den vill uttrycka. Men jag har förstått att det handlar om en estetisk hållning som en viss typ av musik är behäftad med. Smaken är ju så olika och tur är väl det!

Roger Bergner