Spelglädje och bredd präglade den 32:a upplagan av Bangen Jazz & Blues

Bangen Jazz & Blues, 29 juni – 2 juli, Sandviken

2023 års upplaga av jazz- och blues festivalen Bangen i Sandviken, den 32:a i ordningen bjöd på ett program med stilistisk bredd.
Samtidigt som festivalen värnar om det traditionella så har man alltid riktat blicken framåt, mot jazzens framtid – det stora flödet av unga begåvningar.

Festivalen drog igång redan på torsdagen med ett visjazzprogram signerat Jonas Knutsson, Mats Öberg och Lena Willemark på Kanalgården och en konsert där jazz möte poesi led av Mattias Windemo och Carolina Thorell.

Undertecknad anlände först andra festivaldagen, huvudscenen under fredagen och lördagen var som brukligt Stadsparken.

Ett stående, årligt återkommande inslag är konserten med GUBB, länets (Gävleborgs) skickliga ungdoms-storband (i åldrarna 13-19) och en hedersgäst. Tidigare prominenta gäster 2021 och 2022 var saxofonisterna Bob Mintzer och Sofi Hellborg, nu hade turen kommit till vibrafonisten Mattias Ståhl.
Förutom att Ståhl hörs i sin egen trio har han kammat hem två ”Gyllene Skivan”-priser som medlem i Per ”Texas” Johanssons band. Mångåriga och täta duo-samarbeten med Georg Riedel står också på hans CV.  Ståhl har starkt bidragit till att förnya och vitalisera vibrafonspelet i Sverige. Mycket tack vare hans okonventionella sätt att traktera instrumentet. Repertoaren bestod av original signerade Ståhl samt några Riedel-kompositioner. Göran Berencreutz stod för raffinerat arrangemang.  Tillsammans med GUBB skapade Ståhl en stor närvarokänsla, ett smittande lekfullt och energiskt driv vilket återspeglades allra bäst i nummer som Il Piccolo Bambino. I något spår hördes Ståhl även traktera munspel. Ståhl var huvudsolist men aldrig på bekostnad av det kollektiva uttrycket som var det primära i Ståhls och Berencreutz musikbygge. Några av kompositionerna var av mer komplex natur men samtidigt öppna och växlade mellan ett svulstigt driv och det poetiskt stämningsmätande som lyhört och inkännande snappades upp av de unga  tonårstalangerna i GUBB.

Ett tilltalande klanguniversum skapade även norska basisten, sångerskan Ellen Andrea Wang med Jon Fält på trummor och slagverk och brittiska gitarristen Rob Luft. Musiken byggdes på material hämtat från trions senaste album Closeness (Rooeadope, 2020). Original varvades med fräcka, personliga tolkningar av Living In America (D.Bowie/P.Metheny/L.Mays) och Ornette Colemans Lonely Woman. Inspiration berättar Wang från scenen har hämtats och albumtitel lånats från basisten Charlie Hadens duoplatta Closeness (Horizon, 1976) där namn som Keith Jarrett, Alice Coltrane och Ornette Coleman medverkar.
Wangs fängslande, mjuka ton och sångprecision har färgat många andra ensembler hon medverkat i som GURLS och Marilyn Mazurs Shamania eller i sina nära samarbeten med Sting och Manu Katché.  Trion sjöd av kreativ energi. Avväpnande och chosefritt rörde sig trion runt grooves som tog avstamp i lågmälda ljudlandskap som långsamt, långsamt stegrades i tempo.  Jon Fälts subtila markeringar gav utrymme och vidgade de melodiska rummen som ju är hans utmärkande signum som medlem i Bobo Stensons Trio.
På covern av Colemans Lonely Woman imponerade Wang med ett minnesvärt coolt bas- och sångintro. Luft tillförde genomgående ett mer harmoniskt klangligt ljudlandskap med sina broderande, färgrika gitarrlinjer. Kvicka harmoniskiftningar lite i linje med Pat Metheny skapade Luft i äventyrliga Strange Flower och i sfäriska, drömlika balladen Waiting for Ellinor där han gavs stora spelytor. Wang balanserar galant det lyriska med det mer ruffiga. Hennes kontrabasspel är ofta funkigt synkop-mättat, för att i andra passager bli mer melodiskt, på ett läckert vis så lägger hon körackord och effekter på enskilda fraser. Konserten kom att bli en av festivalens absoluta highlights.

Stadens stolthet, Sandvikens Big Band kunde höras i två konsertformationer, en ihop med sångensemblen Gunnars Änglar och en med spelmannen Bengan Janson.  I team med Gunnars Änglar bjöd på SBB under ledning av Åke Björänge på en bejublad konsert när de hyllade sånggruppen Gals & Pals med nummer ur deras digra repertoar, lite Povel Ramel och örhängen som Dizzy Gillespies A Night in Tunisia.  Lisa Björänge, Maria Holmström, Anna-Karin Westerlund, Martin Åsander och Jacob Alm stod för skönsången. Läs intervjun med Åke Björänge  inför konserten här: https://orkesterjournalen.com/32a-upplagan-av-bangen-jazz-blues-festival-i-sandviken/

Dragspelaren, mångmusikanten Bengan Janson samarbete med SBB var även den högt uppskattad av den relativt stora publikskaran under deras konsert som andades svensk visa och folkmusik i jazziga arrangemang, Störst bifall från publiken fick storbandet och Janson i ett par lekfullt uppjazzade polskor. Kul bonus var Jansons mellansnack om hans minnen utanför och på scenen under hans mer än 30 år långa karriär, som storyn när Allan Edwall skrämde bort skinheads.

I ett konsertprogram med Lars Gullin-prisade, danska saxofonisten Christina von Bülow och sångaren Claes Janson uppbackade av Steen Rasmussen (p), Pelle von Bülow (g), Daniel Franck (b), Frands Rifbjerg (dr) och gästande sångerskan Emily McEwan på några spår presenterade de ett projekt där Büllow känsligt har tonsatt de poetiska texterna skrivna av den finlandssvenska poeten Åke Grandell, med sång av Claes Janson. Repertoaren var hämtad från duons senaste gemensamma album Det regnar i min stad (Stunt). Resultatet blev en konsert med många bottnar med rötter i visa/ nordisk folkmusik och bossanovan där Büllows sångbara spel både på sax och flöjt kom i perfekt samklang med Jansons djupa, varma röst i låtar som bossaklingande Sonett om förgängligheten och Jan Johansson inspirerande Doftvind.

Ett av festivalens affischnamn som kanske inte i första hand kopplas ihop med jazz men drog publik var sångaren Eric Gadd som tillsammans med meriterade  musiker som Martin Johnson (dr) och Sven Lindvall (elb) och Calle von Schoenberg (g, keyb)  framförde flera av sina hits som Do You Belive in Me och material från senaste skivan Vykort från 2000-talet i en konsert som innehöll både tillbakalutat gung till mer expressiva utflykter.

Älskare av tung blues fick sitt lustmätte stillat genom bandet The Blue Benders (Samson Mirro (sonson till Eric Bibb) (voc), Morris Malek Andersson och Edvin Öström (g), Johan Sund (b) och Oskar Boså (dr).  På kort tid har The Blue Benders etablerat sig i blues-Sverige som den nya unga bluesens hopp. Elektrifierad och dynamisk tung, bluesrock med inslag av soul  var det otänkbart att någon kunde lämnas oberörd med deras musik som hämtat lika mycket inspiration hos Cream, Led Zeppelin som Muddy Waters.

Mer bluesorienterat och stor spelglädje kom även i en mångfacetterad konsert med multiinstrumentalisten Ale Möller och norska flinka bluesgitarristen Knut Reiersrud. Musiken var djupt förankrad i roots-baserad blues men med utblickar mot Grekland, Indien, Senegal och Norden. Möller  skiftade instrument — mungiga, mandolin, accordion, munspel mm — lika ofta som musiken skiftade färg och form likt det Möller skapar i sitt bandprojet Xenomania. Original samsades med klassiska nummer som New Orleans doftande St James´Infirmary och My Baby Left Me.

En  själfull, personlig ung sångerska som vi ska hålla ögon och öronen öppna på är Sandvikenfödda sångerskan Elvira Lundstedt. Hon hördes med sin sextett Duke Ellington  Sound Of Love. Hon besitter en stor scennärvaro, besitter en fyllig, uttrycksfull, lite hes stämma som fungerade mycket bra till den musik som sextetten skapade med utgångspunkt i Duke Ellingtons repertoar i nya arrangemang. Hon sjunger okonstlat och chosefritt och gungade så där bluesfyllt härligt i swingtraditionen i rungande versioner av Ellingtonpärlor som Caravan, It Don’t Mean a Thing, Sound of Love och Blue Pepper .

Särskilt fokus på Ellingtons musik kunde även avnjutas tillsammans med septetten Stockholm Hot Seven (SH7) i en helgjuten konsert. Hårdsvängande swingjazz i Ellingtons anda serverat av Erik Tengholm (tp), Axel Mårdsjö (alt/bs). Linus Lindholm (ts/cl), Hampus Adami (tb), Pål Nyberg (g), Jon Henriksson (b) och Jonas Bäckman (dr). SH7:s musik utgick ifrån Duke Ellingtons tidiga repertoar. Arrangemang som Ellington under 30-talet skrev för orkestrar som Cootie Williams & His Rug Cutters, och Johnny Hodges med starka soloinpass från samtliga i ensemblen.

Summa summarum trots ihållande regn under långa perioder så en mycket  lyckad upplaga av jazz-och bluesfesten i Sandviken där de konstnärliga intressena  stod före de kommersiella.