Stämningsfull musik inför en välvillig publik

Johan Birgenius: Gathering
Nefertiti, Göteborg, 30 september 2016.

Hur trummor spelas live har en avgörande inverkan, åtminstone på mig. Därför skrev jag i början av 10-talet tio miniporträtt om aktiva svenska batterister för LO-tidningen under rubriken Groovearbetare. Då porträtterades inte Johan Birgenius, av det uppenbara skälet att jag ännu inte upptäckt honom. I och med att han ingår i Naoko Sakata Trio och Intone har jag numera recenserat den hattförsedde göteborgaren flera gånger. Han hade låtar på lager och fler på gång, vilket fick till följd att studiotid bokades, sedan samlades ett band ihop. Projektet – samt skivan – har följdriktigt döpts till Johan Birgenius: Gathering. Allt från albumet Johan Birgenius: Gathering framförs i kväll plus helt nya Upper Atlantic jämte The Gathering. Birgenius har lagt betoningen på kollektiv samordning, vilket medger endast kortare solon.

På ett välbefolkat Nef infinner sig en välvillig stämning. Musiken kan definieras som en anmärkningsvärd mix av kammarjazz, fusion, etno, bop och groove. Öppningen är rivig med en positiv laddning, fast sticker inte ut tillräckligt. En man som präglar inledningen med energisk sopransax är flitigt anlitade Björn Cedergren, vars nästa engagemang – ytterligare en premiär – gjorde att han tvingades avvika efter ett par låtar. En precis lagom exalterad bandledare berättar ingående om sina kompositioners titlar och kännetecken. Tyckte under konsertens första fas att ljudet från Anders Ljungbergs kontrabas (beundransvärt följsam vikarie) och Birgenius välutrustade trumset dominerade för mycket. Den viktiga detaljen rättades till efterhand. En annan viktig förändring under spelningen, bestod i att de för mig nya bekantskaperna växte och blommade ut på sina positioner. Jag syftar på klaviaturspelaren Henrik Magnusson, sparsmakade gitarristen Viktor Olofsson och nämnde Ljungberg. Den blåsare som tar vid efter Cedergren har haft ett eggande samarbete på duo med den låtskrivande rytmskaparen. Jag har som vanligt stor behållning av att lyssna på Lisen Rylander Löve på tenorsax, denna gång utan elektroniska effekter. Uppskattar mycket hur hennes böljande linjer frambringar den melodiska strukturen. Bandledaren själv har en varierad och personlig stil, alltid angenäm att lyssna på. Varför inte påstå att han påminner om storheter som Peter Erskine och Al Foster (också hörda av mig på Nef)?

Överlag håller låtarna och de har ofta en inbyggd utvidgande karaktär. Konserten innehåller flera höjdpunkter. Som ett axplock kan listas de aviga takterna i Morroco, det elegiska elektrifierade ljudlanskapet i Bucharest, den inbjudande harmoniska pulsen i Strawberry, expanderande Chicago som ovanligt nog doftar tidlös bebop och aftonens mest glimrande pärla Below där tenorsaxen målar över en uppbruten rytmisk bakgrund. Birgenius och hans instrumentalister har tillverkat musik rik på stämningar och uttryck, musik som vägrar inordna sig i några standardiserade mallar. Unnar sålunda en mycket duktig högskoleutbildad frilansare ett genombrott i eget namn.