Stämningsfullt med Hildegunn Øiseth på Källarbyn

Hildegunn Øiseth Quartet, Källarbyn, Stockholm Jazz Festival, 16 oktober

Hildegunn Øiseth tp, buckhorn, voc, Espen Berg p, Magne Thormodsæter b, Per Oddvar Johansen dr, saw.

Att få höra norska Hildegunn Øiseth live var verkligen en upplevelse! Vilken karismatisk scenpersonlighet hon är!

Vi som hade hittat ner till Källarbyns inbjudande källare, med bar och servering och sina typiska valv i Gamla Stan, fick vara med om en intim konsert med en stor närvaro, värme och humor.

Hildegunn Øiseth har spelat i Stockholm tidigare, i samband med Stockholm Women’s International Jazz Festival på Teaterstudio Lederman i mars 2019. Under 1990-talet var hon anställd i Bohuslän Big Band. Hon har också turnerat världen över och gjort sig ett namn internationellt. Jag antar att hon har anhängare både bland jazz- och folkmusikentusiaster, vilket jag tycke publiken på Källarbyn vittnade om.

Folkmusiken, företrädesvis den norska, utgör det melodiska materialet i Øiseths musik, som i den inledande låten och som jag uppfattade som en jojk. Jazzen finns där också transformerad på det sätt som blivit ett särmärke för nordisk jazz i Norge och Sverige.

Ett lågmält och luftigt trumpetspel är hennes uttryck, som ibland för tankarna till Art Farmer. En vacker melodi mejslas ut. Kompet kommer in med bas och trummor med händerna och bygger upp ett bra driv. Pianot gör entré, får soloutrymme, impressionistiskt, uttrycksfullt och skickligt. Skicklighet parat med ett idiomatiskt uttryck är något som utmärker denna mycket tighta och samspelt grupp, med pianisten Espen Berg, basisten Magne Thormodsæter och trumslagaren Per Oddvar Johansen.

Pianot får inleda i nästa låt och trumpeten spelar ett fint tema som backas upp av kompet. En ganska snäll och behagfull musik, tänker jag. Øiseths spel på bockhorn är imponerade, på en närmast virtuos nivå och i följande låt möter Per Oddvar Johansen upp på såg. Hon blåser in i flygeln och använder dess resonans. En melodi tar form, fint och stämningsfullt. Därtill ett pregnant bassolo varefter musiken blir friare med trummor och tillbehör. En rytmisk figur leder sedan musiken ”rätt” och musiken blir dansant och Øiseth rör sig över golvet och man får själv lust att bjuda upp! Det blir mer bockhorn, nu mer jazzigt, men folkmusiken finns där i botten hela tiden.

I låten Luringen bjuds publiken in till en ordlös sång, kul och entusiasmerande och en kort hälsning till självaste Grieg hörs på bockhornet.

Efter en konsert utan paus inför en hänförd publik fick vi som extranummer Refugee anthem, ett stycke i en mer allvarsam ton, sorgesamt men vackert!

En lysande kväll med en på flera sätt unik musiker!