Stämningsfullt och lekfullt med Bill Frisell FOUR på Maxim

Text: Dan Backman Foto: Leo Ahmed

Bill Frisell FOUR, Maxim, Stockholm Jazz Festival, 19 oktober

Bill Frisell (g), Greg Tardy (ts, kl), Gerald Clayton (pi), Jonathan Blake (dr)

Bill Frisell inleder sin konsert på Maxim precis så långsamt, tystlåtet och till synes förstrött som man tänker sig att han ska. Det är ju något av hans signum. Likaså hans mjuka hoppande mellan americana och jazz. Den här gången blir det dock knappast alls någon americana. Kanske är det jazzfestival-kontexten som gör att han håller sig till ett mer renodlat jazzigt uttryck, växlande mellan bebop, ECM-jazz och lite avantgarde.

Med start i den jazzbluesiga balladen Monroe, hämtad från albumet Four där samtliga på scen medverkar, blir det en konsert som trots genreöverskridandet känns sammanhållen. Och där de olika solona så snyggt flyter in i varandra att publiken knappast ges tillfälle att applådera dem.

Ett annat av Bill Frisells signum är den lite skeva tonbildningen. Men icke så denna gång, nu spelar han mer rakt och tydligt. Oftast med ett mjukt jazzig ljud från Fender-gitarrerna, men ibland manipulerat med olika effektboxar. Redan i den första låten kommer ett lödigt fuzzigt solo som höjer energinivån betydligt. Det hade gärna fått fortgå betydligt längre tid. Älskar också när han vid några få tillfällen får det att låta som att han spelar baklänges. Det anmärkningsvärda är att han aldrig hänfaller till effektsökeri, det handlar bara om att organiskt skapa olika ljudbilder och stämningslägen. Och en lekfull upptäckarglädje.

Även om det är Bill Frisell som satt ihop gruppen så ger han lika stort utrymme till de övriga. Träblåsaren Greg Tardy får minst lika många solon, såväl på tenorsax som klarinett. Han är bra. Gerald Clayton är också bra. Noterar i mina anteckningar att han i ett solo får in både boogie och avantgarde. Trummisen Johnathan Blake får fritt spelrum mest hela tiden.

Först en bra bit in i konserten inser jag att det är en grupp utan basist. Jag vet inte varför, kanske ger det en större harmonisk frihet? Kan inte påstå att jag efter insikten saknar en basist och tänker att alla brott mot jazzens olika konventioner är av godo.

Visst är det en bra konsert, men mot slutet känns det ändå som att det jämna och finkalibrerade lunkandet blir ganska tradigt – lite mer dynamik hade piggat upp – men då kommer en ljuvlig version av Burt Bacharach-klassikerna What The World Needs Now Is Love som en räddare. I denna extremt oroliga tid är det ett högst relevant budskap.

 

 

 

 

Annonser
Annonser
array(8) { [0]=> int(55813) [1]=> int(55403) [2]=> int(54566) [3]=> int(55369) [4]=> int(56015) [5]=> int(51323) [6]=> int(50803) [7]=> int(55316) }