Stämningsskapande med Matthew Halsall på Fasching

Matthew Halsall, Fasching,  25 augusti 2024

Manchesterbaserade trumpetaren Matthew Halsall har sedan debuten 2008 blivit en av de betydelsebärande exponenterna för den del av den brittiska jazzen som tagit avstamp i det meditativa, andliga arvet från Alice Coltrane, Pharoah Sanders och musiker som Lonnie Liston Smith m fl.

Halsall driver ett eget skivbolag, Gondwana där han förutom egna utgåvor ger ut musik med bl.a Jasmine Myra, Chip Wickham, Mamal Hands. Denna varma scensommarkväll på ett utsålt Fasching var Halsalls första spelning i Stockholm och en efterlängtad sådan.

Första setet inleds med Salut to the sun, ett medativt, naturalistiskt stycke ljust och vamt där samtliga medlemmar i hans septett ges möjlighet presentera sig. Inte minst harpisten Alice Roberts satte tidigt avtryck, både impressionistisk men också expressivt på detta stämningsskapande instrument. Likaså saxofonisten Matt Cliffe, som växlande mellan tenorsax och flöjt, hade genomgående en mångsidighet som påtagligt gav kontraster och energi till Halsalls kompositioner vilka oftast är melodiskt mjuka och glidande: Halsall själv styr gruppen med precision och detaljmarkeringar via slagverk och elektronik. Samtidigt har han ett navslappnat förhållningssätt, och satte sig ofta ner på knä då han inte själv var i centrum. Något som både skapar ett koncentrerat lugn, men också lyfter fram medmusikerna. Som solist är Halsall rätlinjig och melodiskt utsträckt, spelar ofta med accentuerande intensitet, där han omsorgsfullt modulerar teman dock med bibehållen harmonisk grundstruktur. Cliffe sträcker ut mer och tänjer spelplanen vilket skapar dynamik och motstånd.  Intressant att notera att han och Halsall aldrig spelar samtidigt utan solona renodlas. Detta gäller även pianisten Jasper Greens som både skapar en viktig fond för de övriga att färga och ornamentera, men också är en innovativ solist.  Första set bestod i huvudsak av material ifrån Halsalls senaste skiva, An ever changing view, utgiven 2023.

I andra set bjöds på tidigare kompositioner bl.a den underbart vackra Together ifrån Halsalls andra skiva, Colours Yes (2009) och den rappa Land of, vilka både visar på en kontinuitet  och en utveckling av ett högst personligt musikantskap. Även om det tillbakalutade och harmoniskt sammanhållna dominerar Halsalls verk, så skruvar han gradvist upp intensiteten och frihetsgraderna under spelningens gång. Inte minst den dynamiske trumslagaren Allan Taylor i samspel med slagverkaren Sam Bell fick en alltmer framträdande under det andra setet med stundtals kraftfullt briserande inlägg.

Sammantaget en på flera plan mycket generös konsert, präglad av ödmjukhet och värme och en perfekt inledning på en spännande jazzhöst.