Stärkande molldraperat sound från raffinerat Milder PS

Milder PS, Stockholm Jazzfestival, Milder PS, Fasching 18/10

Singled Out By Fate utsågs vid senaste omröstningen till vinnare av prestigefyllda Gyllene Skivan, albumet var även nominerat till en Grammis.  Det är andra albumet från Milder PS vars material uteslutande formas kring låtar skrivna av Paddy McAloon, förgrundsgestalt i brittiska popgruppen Prefab Sprout. . Från mitten av 80-talet klev gruppen fram som en förstklassig representant för den mer lågmälda grenen av sophistipop. Joakim Milders oreserverade beundran för låtskrivaren manifesteras på nämnda projekt samt i ännu fler sammanhang (exempelvis Norrbotten Big Band). Över två berikande set levereras musiken oväntat nog kronologiskt, vilket innebär att bortsett från klämmiga lyckopillret The King Of Rock´N´Roll avnjuts alster från Gyllene Skivan först efter paus. Skapligt stor publik lyssnar hundraprocentigt koncentrerande på denna sällsamma omdaning av ömsom lyrisk, ömsom beatbaserad musik. Förutfattad mening, eller? Tippar dock att få andra hängivna åhörare var förtrogna med originalen, förvisso har musikprofessor Milder grävt djupt och lanserar flera rariteter.

 Blir nästan förvånad över hur jag attraheras av Joakim Milders kongeniala spel när han alternerar på tenor- och sopransaxofon. Han omges av Johannes Lundberg (haft nyckelroll för skivans tillkomst) på kontrabas, Lisbeth Diers på trummor och percussion samt norske gitarristen Nils-Olov Johansen. I och med deras interagerande med en stråkkvartett (sådana ingår nämligen i de utarbetade arrangemangen) syns på scen en dubbelkvartett. ”De riktiga musikerna” (projektledarens uttryck) heter Carl Wallin, Anna Roos Stefansson, Christoffer Öhman samt Peter Volpert. På cirka tre låtar gästar Lisa Långbacka, hon förhöjer med sin medverkan på sitt reservdragspel essensen i melankoliska mästerverk. Vad som lika egenartat som förträffligt utvinns är sålunda intelligent pop tolkad av kammarmusiker inte olikt förhållningssättet hos Kronoskvartetten, lätt experimenterade jazziga instrumentalister jämte några stänk världsmusik genom Lisa Långbacka.

Inledningsvis är stämningen närmast sakral och finstilt. Nightingale förför genom sopransax och stråkar i framkant. Efter ett tag uppstår avsevärda förändringar, uppfriskande småstökiga stilbrott varvid Johansens klangliga eskapader hamnar i centrum, ofta med finurligt understöd av främst danska rytmläggaren.  Endast vid några sällsynta tillfällen framförs raka beats med inlemmat riffande. Förunderligt hur slagkraftiga och snirklande poplåtar med öppna ackord jag ibland identifierar, har växt ut till en jazzigt improviserad kontext, uppbackad av vackra och ibland dramatiska stråkarrangemang.

Smälter av refrängen till Dandy Of The Danube när bandledaren trakterar sopransax. En av få riktiga extroverta melodier betitlad Scarlet Nights innehåller betydande utvikningar, bland annat ett fräckt gitarrsolo som fladdrar iväg. I stillsamma Adolescence uppstår magi i dialogen dragspel – tenorsax. Samstämmiga energin ensemblen förmedlar i Just Because i Can måste också värderas som magisk. De två kvartetternas språk lindas här oändligt varsamt in i varandra.  Rytmsektionen firar triumfer, blir oumbärlig som motvikt till den stora dosen diskant. Oförlikneliga Lisbeth Diers rör sig emellan kontraster, fyrar i sitt solo av fascinerande slagverksserie. Johannes Lundberg kompletterar välavvägda basgångar med nynnande, till och med viskande sång i ett underbart romantiskt extranummer: Desire As från Steve McQueen som framkallar gåshud. Oavsett om förlagan var bekant en fantastisk upplevelse, präglad av vår ödmjukhet och utövarnas kunnande och kreativitet.

Mats Hallberg