Stefan Isaksson på Tellus: Snabbt inhopp med frustande spelglädje

Kvartersbiografen Tellus i Stockholmsförorten Midsommarkransen är en av alldeles för få kvarvarande kulturella mötesplatser i huvudstadens räjonger. På Tellus visas kvalitetsfilm och arrangeras folkbildande kurser. Lokal konst på väggarna och hemlagade mackor i serveringen. Trivsamt och välkomnande. Minst en sådan kulturell mötesplats borde finnas i varje förort.

På Tellus bjuds även konserter av varierad karaktär. Från kletzmer till klassiskt. Jazzen har en betydande plats på Tellus och lördagen 19 februari fylldes den väl insuttna kvartersbiografens fåtöljer av en förväntansfull skara, eftersom Bernt Rosengrens kvartett var på ingång.

Tyvärr visade det sig att Bernt själv tvingats till återbud på grund av det armbrott han råkade ut för veckan innan. Skadan visade sig vara av den art att en gipsning var nödvändig. Snabb inhoppare blev den alltför sällan förekommande Stefan Isaksson; en av de mest personliga och pregnanta tenorsaxofonister som vi har i ålderssegmentet strax efter mästaren själv, Bernt Rosengren.

Utan att mer än hinna snacka litet om repertoaren och utan tid för repetition artade sig denna eftermiddagskonsert till en informell jazzmusikalisk högtidsstund. Från den något nymornade inledningen till den frustande finalen, där såväl de fyra musikanterna som den talrika publiken trivdes allt bättre.

Stundens ingivelse i kombination med upptäckarlusta och till och med rena chanstagningar är väl i och för sig inte något unikt för musikformen jazz. Men håll med om att där kan dessa livgivande ingredienser under lyckliga omständigheter förekomma i riklig utsträckning! En känsla som besannades denna generösa lördageftermiddag.

Stefan Isakssons spel på tenorsaxen har en djup förankring i den bördiga myllan efter Coltrane, Rollins och – inte minst – Dexter Gordon. Det råder heller ingen tvekan om att Bernt Rosengren är en viktig förebild. Samtidigt – och det är viktigt! – finns en ständigt närvarande integritet i Isaks spel. Det är aldrig något snack om vem det är som så att säga har ordet. Det finns heller inte någon större tvekan om vad det är han vill berätta. Pregnans är därmed ett nyckelbegrepp i den musik han skapar.

En måhända minst lika viktig detalj är att Stefan Isaksson även är en skälmsk spelare. En humoristisk knorr är aldrig långt borta när Isak har fått upp temperaturen i både kropp och lur. Från fyndiga parafraser till kluriga tonsprång, eller helt enkelt att han utnyttjar en liten felspelning och upprepar denna malör på ett sätt som gör att vi som lyssnare både njuter och ler samtidigt.

Att Isak skriver synnerligen fina jazzlåtar, det är också ett faktum. Han bjöd bland annat på två pärlor från den egna förnämliga cd:n Three Cushions. Dels den mycket vackra titelmelodin, men även den snillrika Assimilation. En annan av konsertens verkliga höjdare var mollbluesen han skrivit till sin syster; Yvonne´s Blues. 

Vid det för dagen fruktansvärt ostämda pianot satt Stefan Gustafsson. Även denne Stefan hör till kategorien jazzmusiker som förtjänar större uppmärksamhet. I likhet med saxofonisten Isak har pianisten Stefan ständigt nya hyss för sig, samtidigt som han har superkoll på melodiernas inneboende harmoniska kvaliteter. Stefan Gustafsson har alltid roligt när han spelar. Och sådant smittar, det vet vi.

Hans Backenroth och Bengt Stark kompletterade kvartetten och visade upp ett smått telepatiskt samarbete i uppbyggnaden av det rytmiska fundamentet. Stundtals bakåtlutat, därefter oerhört intensivt. I båda dessa kontrasterande lägen gungade det precis som det ska göra när det vankas hederlig mainstreamjazz av allra bästa märke. Enkelt, men aldrig banalt.

Jazzkonsert på kvartersbiografen Tellus i Midsommarkransen
Lördag 19 februari 2011
Stefan Isaksson tenorsax, Stefan Gustafsson piano, Hans Backenroth kontrabas & Bengt Stark trummor

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus