Meny
När alla i ett band svänger optimalt kan det resultera i ett grymt groove, som i sin tur kan framkalla spontant lyckorus. Just detta inträffar vid flera tillfällen när Claes Janson Band framträder på krogen Engelen i Gamla Stan, inom ramen för Stockholm Jazz Festival.
Under hela festivalveckan hade Engelen ett jazzutbud som lockade bra med folk. När Claes med sin eminenta stämma tillsammans med fyra taggade ädelmusikanter framträdde under festivalens sista afton var det knökfullt och gott om schyssta vibbar.
Första set innehöll bland annat en knippe svenska visklassiker, signerade ovanligt begåvade sånglyriker som Evert Taube, Cornelis Vreeswijk och Birger Sjöberg. Idel kvalitativa texter som trollar fram känslor av här och nu, samtidigt som en historia berättas med spännande bilder ur livet. Allt från ridturer på Pampas till rumlarfester i Stockholms skärgård och kärlekskatastrofer som kan drabba alla.
Sant är att detta är musikalisk låthistorik som avhandlats i princip hur många gånger som helst. Det helt avgörande blir därmed den förmåga till personlig tolkning, dramaturgi och närvarokänsla som interpreten är förmögen till.
Claes Janson är på det sättet en rik man. Han sjunger med en inlevelse som sällan sviktar, en indelning som aldrig haltar och ett personligt känsloregister som utesluter all tillgjordhet. Lägg till detta en fullkomligt naturlig förmåga till sväng; den ingrediens som inledningsvis påtalades och som på sätt och vis är själva grundbulten i all bra jazz.
I andra set vidgades repertoaren till att omfatta ett antal odödliga standardlåtar, som exempelvis All of Me, My One and Only Love och When You´re Smiling. Men även tunggung som i Ray Charles Hard Times och faktiskt även Ulf Lundells Och går en stund på jorden.
I Jansons version slipper man gudskelov Lundells malande gitarrkomp. I stället sätter de båda underbart samspelta rytmdoktorerna Hans Backenroth och Jocke Ekberg på respektive bas och trummor en mer synkopisk knorr på anrättningen, om man säger så.
För ett under hela kvällen skönt tillbakalutat altsaxofonspel svarar Klas Lindquist, medan Mikael Skoglund vid flygeln inspirerar med ljuvligt anrättade harmonier, färgsatta efter hans egen läckra uppfattning om ett personligt klangideal.
Kvällen innan aftonen på Engelen hade jag händelsevis lyssnat till den genialiske Stan Getz; The Final Concert Recording från München 1990. Publiken kräver ihärdigt, på samma sätt som på Engelen, ett extranummer. När någon i publiken ber Getz att spela den smått uttjatade melodin Girl From Ipanema svarar den hetlevrade legenden med att be personen ifråga lämna lokalen.
När Claes Janson som extranummer ombeds sjunga den låt han kommit att förknippas mest med – Har du kvar din röda cykel? – tja, då ler Claes vänligt och därefter bjuder han på en finstämd och helt okej version av den gamla cykeln.
Ingen revolution den här kvällen heller. Men en skön och känslovarm afton blev det.
Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här
