Meny
Ragini Trio, Fasching 14 oktober.
Nathan Daems ts ss, Marco Bardoscia b, Lander Gyselinck dr.
Stockholms Jazzfestival inleddes med den energifyllda Ragini Trio, en medlemsmässig belgisk-italiensk grupp som definitivt utvecklat ett eget koncept. ”Vi komponerar ingenting utan utgår ifrån indisk klassisk traditionell musik och spelar den på vårt sätt”, var programförklarinen som saxofonisten Nathan Daems gav.
Och nog var det mycket eget i trions tolkningar och fria improvisationer i högt tempo med långa vindlande melodier, repetitiva och suggestiva ibland nästan transartade. Angreppssättet var avskalat, direkt och inte minst slagverkaren Lander Gyselinck vidlyftiga spelstil, innovativ och varierad gav ett komprimerat tryck.
Basisten Marco Bardoscia lika rörlig han med både tunga understödjande rytmiska inlägg och lyriska utflykter som svar på Daems improvisationer. Rakt, koncentrerat och absolut medryckande, där öst mötte väst och synergi och tycke uppstod.
Spelningen inramades av en obruten sitarslinga, en ragini som låg i bakgrunden i PA-systemet. Att Daems har stor erfarenhet av musik både från orienten och balkan märktes tydligt och Ragini Trio var en perfekt eklektisk uppvärmning inför Goran Kajfes Subtropic Arkestra.
Ulf Adåker: A tribute to The Miles Davis Quintet, S:ta Clara Bierhaus 16 oktober. Ulf Adåker tp, Krister Andersson ts, Carl Orrje p, Jess Gersztenkorn b, Bo Söderberg dr.
Att samlat och koncentrerat live få lyssna på en specifik del ur jazzhistorien har inte bara ett stort värde kunskap och förståelse kring vad som format det som nu är, utan kan – om det görs bra – också förmedla och uppgradera känslan kring det som varit här och nu.
En sådan ”tidsresa” bjöd Ulf Adåker och medmusiker på då man närmast kronologiskt och arrangemangstroget spelade igenom Miles Davis klassiska kvintett repertoar från 1955-1956 där bl.a John Coltrane ingick. Merparten var standards som Davis under lång tid fortsatte att putsa på och utveckla.
Adåker har en förnämlig pedagogisk förmåga att snabbt presentera och ge inblick i då rådande tidsanda med anekdoter kring inspelningarna. Genialiteten i Davis musikaliska tänkesätt och spelupplägg blev ytterst påtaglig, likaså Coltranes kompletterande men alltmer självständiga roll vilken tydliggjordes av Krister Andersson som alltid är intressant att höra.
Många fina och intressanta solon även från de övriga i de begränsade ramar som medvetet präglade arren visade på en måttfull men dock uppdatering.
Kenny Garrrett Quintet Fasching den 16 oktober.
Kenny Garrett as ss, Benito Gonzales p, Corcoran Holt b, McClenty Hunter dr, Rudy Bird perc.
Altsaxofonisten Kenny Garrett har en rätt brokig diskografi och kan i visa fall vara helt lysande som exempelvis i samarbetet med John McLaughlin och Chick Corea i Five Peace Band eller på sin cd Seeds from the undergrund (Mac Avenue 2012).
Spelningen på Fasching inleddes med Boogety, boogety en typisk Garrett komposition i högt tempo med en tvistig melodi som samtliga vred och vände på där inte minst slagverkarna gavs stort utrymme. Därefter fortsatte konserten i samma mönster med långa temposnabba nummer vilka efter ett tag kändes tämligen mättade.
Ekvilibrismen fick ett egenvärde, där Garrett mestadels rytmisk markerade och styrde gruppen än utvecklade sina solon. Det blev alltmer karnevalsstämning och uppvisning, publikt belönande men ytligt och inte speciellt berörande. Det var först i det tredje och sista extranumret som Garrett samlade ihop sig och gjorde en sublim tolkning på sopransax av Coltranes ”Lonnies lament” och där blev det mer djup än bredd.
Avishai Cohen with Strings konserthuset 18 oktober.
Avishai Cohen b vo, Nitai Hershkovits p, Ofri Nehemya dr, Cordelia Hagmann violin, Amit Landau viola, Noam Haimovitz Weinschel viola, Yahel sapira cello vo, Yoram Lachish oboe.
Basisten Avishai Cohen har en grundmurad popularitet och väl lyckats torgföra sin personliga blandning ”världsjazz” inspirerad med utgångspunkt ifrån såväl latinska, judiska och arabiska tongångar uppblandad med jazziga improvisationer parat med en teknisk brillans.
De rent ekvilibristiska dragen har på senare år tonats ned en del och de mer renodlat folkmusikaliska inslagen ökat. Med sig denna gång hade Cohen även en stråkkvartett kompletterat med en oboist, vilken initialt skapade en stram, kammaraktig inramning.
De tre inledande numren var mer dekorativa och tillknäppta och det var först då Cohen började sjunga en spansk folkmelodi som det blev livfullt. Efter ett arabiskt medley i högt tempo, där trion spelade mot stråkarna och där oboisten Yoram Lachish rejält tänjde och sträckte ut infann sig dynamiken.
Efter ett par israeliska folkvisor så gjorde Cohen två lekfulla och publika bassolonummer, La cucaracha respektive Besame mucho. Konserten avslutades med två trionummer, där både pianisten Nitai Hershkovits och trumslagaren Ofri Nehemya fick glänsa. Punkt satte Cohen själv vid pianot med ytterligare en vemodig folkvisa i långsamt tempo. Publikresponsen var överväldigande och uppskattningen ömsesidig.
Cindy Blackman Santana; Another Life Time a tribute to Tony Wiliams, Konserthuset 20 oktober. Cindy Blackman Santana dr, Zaccai Curtis keyb, Rhasan Carter elb, Aurelien Budynek g.
Programmet under Stockholm Jazz Festival är brett och ger möjlighet att lyssna på flera stilar och genrer som på många sätt är förutsättningar för och invävda i varandra. Därför kan kontrasterna bli stora för de oförberedda lyssnarna.
Detta blev påtagligt i söndagseftermiddagens andra konsert, där trumslagaren Cindy Blackman Santana med sin grupp Another Life Time intog scenen efter Diane Reeves. Blackman sparade inte på krutet utan inledde med en bombastisk version av Vuelt Abajo, ett nummer som direkt markerar vad det handlar om blytung, massiv elektrisk jazz i fusiondomänens utkant.
Resultatet av denna ”chockterapi” blev att relativt många lämnande lokalen, vilket även hände på fredagen då Harriet Tubman och Cassandra Wilson m-base influerade jazzblues spelades efter Avishai Cohen. När det begav sig uppfattades Tony Williams kompakta jazzfusion – framförallt i första upplagan av Lifetime 1969-1970 – som högst radikal och svårforcerad, vilket jag tror många fortfarande tycker.
Banbrytande har den alltid varit och Blackman Santana, som tidigt i sin karriär hade Williams som mentor, vet både vikten och nödvändigheten av att förvalta och föra ”arvet” vidare. Trummorna är konstant i centrum och de ofta rätt intrikata rytmserier som byggs upp kräver uppbackning, vilket framförallt basisten Rhasan Carter gav med sitt haltande, funkiga spelsätt som inte bara följde och stadgade upp utan också öppnade upp, skapade mellanrum och öppningar.
Williams kompositioner är skiftande både i tempo och intensitet med rätt spatiösa utvecklingar som stundtals bara ”hänger”. Gitarristen Aurelien Budynek fick stort utrymme som han mestadels förvaltade innovativt. Den svaga länken var Zaccai Curtis på keyboard, som mer fyllde ut än skapade något eget, och i denna ljudstarka omgivning hade han påtagliga problem att göra sig hörd.
Resultatet blev att viktiga nyanser gick förlorade och att Blackman Santanas trummor fick för stor dominans. Sammantaget dock en bra spelning där Williams musik fortfarande berör eller provocerar beroende på vilken utgångspunkt man har.
Shai Maestro Trio, Fasching 20 oktober.
Shai Maestro p, Jorge Roeder b, Ziv Ravitz dr.
Festivalen avslutades med en intim och finstämd konsert med Shai Maestro Trio. Maestro, som för några år sedan lämnade basisten Avishai Cohens grupp har liksom denne en stor förankring i den eklektiska, israeliska folkmusiken med alla dess trådar utåt. Maestro har också en gedigen klassisk skolning vilket präglar hans komponerande framförallt vad gäller bygga melodier och strukturer runt dessa.
Trion har precis släppt en ny cd, The road to Ithaka och merparten av materialet kom från denna. Live kan man dock tillåtas sträcka ut betydligt mer än på skiva och det var just så gruppen gjorde denna kväll och Maestro påpekade vid flera tillfällen att gruppens musik är här och nu i ständig förändring och påverkan.
Och det är väldigt öppna kompositioner man spelar, med klara enkla och lyriska grundteman som i nära samspel processas mellan gruppmedlemmarna. Även om Maestro själv, givetvis är navet så finns mycket utvecklingsmöjligheter för de övriga.
Det är mycket av ett filigrans artat dekorerande som är gruppens signum, man vrider och vänder på tematiken omväxlande med rytmiskt svängande intensitet. Periodvis finns klara referenser till e.s.t:s arbetssätt men här med andra förtecken.
Koloreringen är ljus och impressionistisk, men penseldragen är oftast snabba och livfulla vilket gör att det finns konstant rörelse framåt i musiken. Det är känslofyllt men inte känslosamt och Maestros oerhört ödmjuka framtoning är genuin och potentialen är stor.
En värdig avslutning på en i mitt tycke både välmatad och varierad festival med många valmöjligheter.
Text: Ulf Thelander
Foto: Heiko Purnhagen
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här
