Stilla Adbullah Ibrahim i Lund

En spänd förväntan råder i ett nära fullsatt mejeri när Abdullah i ensamt majestät sätter sig vid flygeln och breder ur sina vemodiga, lyriska, men samtidigt livsbejakande klanger, färgade av
hemlandet sydafrikas folkliga klanger och amerikansk jazztradition.

Det hade utlovats en “tyst” konsert och visst är Abdullah “softspoken”, när han i begynnelsen trollbinder oss med sin poetiska pianokonst, bas och trummor tillstöter och konserten blir en  två timmars oavbruten uppvisning utan paus med behärskade uttrycksmedel, där Ibrahims kompositioner avlöser varandra i en enda ström.

Men efter en stund skruvar jag på mig – vad är det för fel? Jo, det svänger ju inte som det ska, det verkar som om Abdullah et co vill imitera konstmusikens tonspråk, detta är seriöst, högtidligt, snudd på långtråkigt. Ingen lekfull improvisation här inte, allt är notbundet och strikt och lågmält, det tar en hel timme innan vispande trumslagaren tar fram stockarna, och dom är intet framme länge heller.

Abdullah har pli på sina unga kompmusiker, som ser snudd på rädda ut när mästaren spänner blicken i dem. Mästaren avslutar med solopiano och applåderna är översvallande, men många undrade kanske ändå, vad var nu detta vi var med om egentligen….  

Inte något ösigt och rytmiskt afro-amerikanskt gung i varje fall, om man nu hade väntat sig det..

Text & foto: Per Wikén

Mejeriet Lund 4 nov 2011
Abdullah Ibrahim, piano