Stockholm Women’s International Jazz Festival – en fin festival

Stockholm Women’s International Jazz Festival
Teaterstudio Lederman, Stockholm, 9 mars 2019.

Inför ett fullsatt auditorium startade första upplagan av Stockholm Women’s International Jazz Festival med italienska Cecilia Sanchiettis band där pianisten Pierpaolo Principato var den dominerande musikanten. Hans intressanta spel med europeiskt vemodiga klanger fyllde lokalen. Hans imponerande teknik möjliggjorde snabba löpningar och bred harmonik. Basisten Marco Sinuscalcos behandling av elbasen var däremot inte lika konturskarp. Ljudet uppfattades som litet suddigt och lät hans i övrigt fina spel inte riktigt komma till sin rätt. Tenorsaxofonisten Nicholas Kummert hade en mjuk, för att inte säga vacker ton. Något som underströk hans litet försiktiga framförande. Men i kontrast tryckte han till några tonföljder i ett par stycken. Cecilia Sanchietti själv, hade ett stadigt tag i både trumstockar och vispar. Rytmiskt fint spel, välkontrollerat och drivande i olika tempon. Det märktes väl att hon trivdes i sammanhanget och hon höll bandet i fasta tyglar.

Norska Hildegunn Øiseth hade en härlig scennärvaro. Total kontroll över trumpetspelet och ett ankare för medmusikanterna. Hon är rejält begåvad musikaliskt sätt men har även humor som få andra. Hon använder sig av elektronik vilket påverkar soundet på olika sätt. Hon utförde även ett antal välartikulerade solon på gethorn med särskilda tonföljder vilket sannolikt krävt en hel del övning. Berömvärt i flera bemärkelser. Pianisten Espen Berg höjde nivån med sitt märgfyllda spel. Snabbt, harmoniskt och i hög grad melodiskt. Samspelet mellan honom och Hildegunn var något alldeles extra musikantiskt. Basisten Magne Thormodsæters spel, ljudligt och kraftfullt, med snabba fingrar över greppbrädan, var under vissa partier helt dominerande. Hans medspelare Per Oddvar Johansen vid slagverket smekte cymbalerna med fingrarna varvid en lätt klang uppstod. Men när han tog till stockarna kom det ett helt annat ljud från hans instrument. I ett långt nedtonat samtal med virveltrumman erövrade han rummet under en lång stund. Men det särskilda partiet av konserten var definitivt Hildegunns. Hoppas hon tar med sig kollegerna och kommer tillbaka snart.

Den sceniska mognad som Lina Nyberg förfogar över är värd beröm. Hennes särskilda nerv och timbre är enastående. Samma sak kan man väl säga om hennes skickligt sammansatta texter. Hennes rikt sångliga utspel utfört med både röststyrka och viskningar tilldrar sig all respekt. Hennes personliga tolkning av Lazy Afternoon var ett exceptionellt inslag. Men inte nog med det. Kring sig har hon tre skickliga musiker som excellerar både i fina solon och i ensemblespel. David Stackenäs gitarrspel flödade fint med både tunna toner och grova ljud. Josef Kallerdahls kraftiga men samtidigt luftiga basspel bär upp gruppspelet. Till det kommer Peter Danemos följsamma och drivande spel på trummor och cymbaler. Gästen tyska Silke Eberhard var med sin altsaxofon inte riktigt i paritet med musikerna i Nybergs band. Även om hennes instrumentella färdighet var i sin ordning. Tillsammans med Lina utförde hon några finsnickrade nummer som höjde nivån. Men vad vore den här gruppen utan Cecilia Perssons pianospel? Med blicken nedåtriktad mot klaviaturen trollar hon fram de mest märkliga klanger ur pianot. Melodiskt, sångbart där även enskilda toner kommer helt till sin rätt. Lena Nybergs band, hon själv och dess medlemmar är något av de finaste som nu förekommer på Sveriges jazzscener. Vilken tur att man var där för det var en fin festival!

Leif Wigh