Stor potential, stor trängsel

Ellen Andersson Quartet
Hotel Hellsten, Stockholm Jazz Festival, 16 oktober 2016.

Det kan vara svårt att matcha lokal med artist/grupp. Det har vi sett förr på Stockholm Jazz Festival. När Abdullah Ibrahim Mukashi Trio uppträdde på Konserthuset var det knappt utsålt på parkett ens, men när Ellen Andersson Quartet spelar på Hotel Hellstens lilla bar är det så totalt knökfullt att många får stå utanför i trappan.

Inte så konstigt kanske. Debutalbumet har fått uppmärksamhet och god kritik (även av mig) och en spelning på Fasching i september lockade en stor publik.

En knökfull bar, där den som inte säkrat en plats nära gruppen varken ser eller hör särskilt bra, är dock knappast optimalt för en grupp som jobbar så pass lågmält och intimt som Ellen Andersson Quartet.

De unga musikerna förmår inte riktigt ta in situationen vare sig i musicerandet eller mellansnacket. Det är som att de bara spelar för de som står och sitter runt omkring dem. Vi som står långt bak och i bästa fall kan skymta dem som spelar blir ofrånkomligen lämnade utanför.

Men ändå, visst är det en ny bra grupp detta: Ellen Andersson är en personlig vokalist med stor potential och de unga musikerna spelar utmärkt. Standardlåtarna de ägnar sig åt tolkas infallsrikt och känsligt, utan att de vrider och vänder på materialet till oigenkännlighet.

Men det finns ett problem inbyggt i att enbart hålla sig till låtar som egentligen spelats sönder för länge sedan. Eller rättare sagt: det är inget problem om det används som en språngbräda till att svinga sig ovanför det rena förvaltandet av en viss jazztradition. Att bara stanna kvar i standardlåtarnas trygghet riskerar att bli en återvändsgränd. Hur Ellen Andersson, Anton Forsberg, Hannes Jonsson och Sebastian Brydniak ska tackla detta vet vi inte.

På albumet och Fasching-spelningen fick gruppen solistisk hjälp av trumpetaren Peter Asplund och saxofonisten Oilly Wallace. De båda lyfter gruppen ordentligt, något som märks när det solistiska ansvaret främst ligger på gitarristen Anton Forsberg. Han är bra men blir enahanda i längden.

Men, återigen: det här är en bra grupp som visar att återväxten på den svenska jazzscenen är god. Det ska bli spännande att följa dem.

Dan Backman

Annonser
Annonser
array(8) { [0]=> int(54566) [1]=> int(55369) [2]=> int(55813) [3]=> int(51323) [4]=> int(55403) [5]=> int(56015) [6]=> int(55316) [7]=> int(50803) }