Stor spännvidd under jazzfestivalen i Umeå

Umeå Jazz Festival, 25 oktober, Folkets Hus: Ale Möller Xenomania, Nacka Forum, Mats Gustafsson/Lars-Göran Ulander, Staffan Öberg Nonett, Daniel Erdmanns Thérapie De Couple, Lina Nyberg

På festivalens andra dag framträdde Ale Möller I Idunteatern (Folkets Hus största scen) med sitt bandprojekt Xenomanía. Musiken presenterades i svitform. ursprungligen ett beställningsverk av Sveriges Radio. Bandledaren hade komponerat musik till minne efter fyra viktiga musikaliska inspiratörer under sina många resor: Ritimusikern Gibril Bah (Senegal), Baulmusikern Tarak Das Baul (Indien), spelmannen Röjås Jonas (Dalarna) och folksångaren Barba Thodoro (Grekland). Möller och hans spelkamrater med saxofonisten Klas Toresson, klarinettisten Anna Malmström, keyboardisten Johan Graden, trombonisten Karin Hammar, nyckelharpisten Erik Rydvall, basisten Felicia Westberg, slagverkaren Liliano Zavala och Robin Cochrane på trummor och slagverk. blandade hej vilt polskor, blues, jazz, indiskt, grekiskt, afrikanskt och latinamerikanskt. Xenomanía betyder lusten till det främmande och var talande för hur musiken lät. Blåsarna, trombonisten Karin Hammar, klarinettisten och saxofonisten Klas Toresson var några som utmärkte sig lite extra i snillrika soloinpass i denna eklektiska världssymfoni Festivalgeneralen Jonas Knutsson gästade i ett nummer där han hamnade i het saxduell med Toresson. Multiinstrumentalisten och bandledaren skiftade instrument — klarinett, pockettrumpet, mungiga, mandolin, accordion, dulcimer mm — lika ofta som musiken skiftade färg och form.

Nacka Forum firar hela 25 år som grupp och tillhör tveklöst till ett av vårt lands mest spännande inom fri improviserad musik där några av våra främsta musiker medverkar: Goran Kajfeš på trumpet, Jonas Kullhammar på saxar, Jonas Berthling på bas och sedan 2013 dansken Kresten Osgood (som ersatte originalmedlemmen Kjell Nordeson) på trummor. I ensemblens lekfulla, underfundiga musik finner man spår av 1970-talets tidiga och kreativa fusion av jazz och världsmusik med namn som Chris McGregor men även referenser till Don Cherry, Ornette Coleman, nordisk folkton och vemodiga folkmelodier från Balkan kan skönjas.

På Äpplet, Folkets Hus källarscen hördes ensemblen lansera material från deras sjätte, pinfärska platta Peaceful Piano (Moserobie) varvat med en del av gruppens äldre material. Kvartetten förstärktes under spelningen av norsk/isländska tubaisten Heiða Karine Jóhannesdóttir Mobeck och altsaxveteranen Lars-Göran Ulander. Samspelet och interaktionen var komprimerat och tätt, flödet skarvlöst, hela tiden med en klar riktning framåt. Med närvaron av Mobeck dynamiska tuba breddades och fördjupades kraftfältet och soundet  ytterligare ett snäpp. Många av låtarna inledes med ett mer sökande lekfullt sväng för att plötsligt övergå till mer brötiga utspel som särskilt manifesterades i nummer som Kullhammars Saxnäs Superman, Graden på moset och Lilla Maria.  Ett mer finstämt tonspråk framträdde i Osgoods folkmusik-klingande Grønland och när Osgood lämnade trumstolen för att inta rollen som pianist.

Ulander hördes även i en drabbande konsert i ett unikt möte tillsammans med saxkollegan Mats Gustafsson i Tonsalen.  Energin och kompromisslösheten var total. Inledningsvis spelade var och en var för sig under några minuter för att sedan att övergå till ett raffinerat samspel. En äggklocka användes som tidtagarur och aviserade när det var dags att bryta de korta inpassen. Ulander spelade alt, Gustafsson växlade mellan baryton, tenor och flöjt.  Gustafsson kan som få angripa sina instrument från alla tänkbara håll. Det gnisslar, knastrar, tjuter, ylar och brummar från lägsta till högsta ton. Ullander varvade sitt spel med ett mer konventionellt tonspråk med ett både mjukare och mer expressivt spel. Allra bäst lät det när Gustafsson släppte loss på sin barytonsaxofon med sitt karaktäristiska grovkorniga sound. Tillsammans skapade saxparet musik som föddes i ögonblicket.

Barytonsaxofonisten tillika kapellmästaren Staffan Öberg och hans nonett (som även i denna formation har altsaxofonisten Lars-Göran Ulander som fast medlem) har sedan den grundades på tidigt 1980-tal vigt mycket av sin repertoar åt legendarer som Charles Mingus, Lars Gullin, Miles Davis, Thelonious Monk, John Coltrane och Wayne Shorter.  Med  friska vinklar och med nyartikulerade arrangemang bjöd Umebandet på spelscenen Freja på färgstarka versioner av exempelvis Shorters Epistrophy och Mingus Boogie Stop Shuffle.

Hur kan en europeiskt äktenskapskris låta som jazzstycke?  Det försökte den fransk-tyska sextetten under ledning av saxofonisten Daniel Erdman åskådliggöra i bandprojektet Thérapie de Couple. Med musiker med en bakgrund både i klassiskt och jazz bjöd man på raffinerad tonkonst någonstans mellan konstmusik, jazz och nutida klassiskt. Ett av styckena var dedikerad till skådespelaren Louis de Funès, ett annat till Helmut Kohl döpt till ” I wanna hold your hand François” Mitterrand. Sextettens toner var melodiska, mjuka och luftiga på en och samma gång, men kunde blixtsnabbt växla till ett mer rörligt, pockande tonspråk. Även om musikerna höll största möjliga musikaliska klass och den varierade ljudbilden var tilltalande blev utfallet som helhet något splittrat.

Tyska basisten, kompositören Eva Kruse bjöd på känslig kammarmusikalisk jazz av främsta snitt. Fokus låg på musik hämtade från gruppen New Legend självbetitlade  album utgivet på Prophone. Med musiker som Tjadina Wake-Walker, oboe, Uwe Steinmetz, alt- och sopransax, Christian Jormin, piano, och William Soovik trummor i ensemblen vandrade man från det stillsamt sakrala till mer lössläppta utvikningar. Skarpast synergier skapades  när Wake-Walkers rörliga oboe hamnade centralt och föll i perfekt samklang med bandledarens spänstiga baseruptioner och  Steinmetz färgrika saxspel som i Kruses Passacaglia.

En av sångerskan Lina Nybergs främsta egenskaper är hennes förmåga att gestalta texter och den musik hon framför och inte bara sjunga den rakt upp och ner. Tillsammans med Daniel Karlsson, Fredrik Ljungkvist, Hildegunn Øiseth, Peter Danemo och Mauritz Agnas övertygande sångerskan i ett program med material hämtat  från nyligen släppta skivan Lost in the stars (HOOB) som är en hyllning till tyska, egenartade kompositören Kurt Weil. Nyberg stöpte om och färgsatte nummer som  Pirate Jenny, Bilbao Song. Mot slutet av konserten framförs även ett av Nybergs äldre original, den dramatiska Sweet Disaster. Tyvärr löpte denna konsert parallellt med Nacka Forums men de få låtar undertecknad hann ta del av vid denna konsert var inget annat än magnfika med stort M.