Stora musikaliska uttryck med Charles Lloyd

Charles Lloyd Quartet feat. Bill Frisell, Fasching in Bloom, Moderna museets trädgård Skeppsholmen, 21 juli 2022

Det är något särskilt med kvartetter från USA. Oavsett stil, scen och tid har jag under mina 30 år som musikskribent inte hört eller sett en dålig sådan. Nu lägger vi Charles Lloyd Quartet feat. Bill Frisell till listan. Den något försenade spelningen på Skeppsholmen får en att glömma den epok då storheterna avlöste varandra på scenerna ett eller ett par stenkast bort då Stockholm Jazz & Blues var en sommarfestival.

Kvartetten är som gjord för ett högsommargig i trädgården. Bara inledningen: ett litet lågmält trumsolo från Kendrick Scott; Lloyds fylliga, varma, i brist på bättre term lyriska tenorton ansluter i en Love Supreme-liknande slinga, men ändå inte; Frisell plockar fortfarande med notbladen; men Reuben Rogers fyller på med en stadigt lunkande basgång. Sen är det balladdags. Fyran lyckas till och med göra balladerna (det blir flera under kvällen) intressanta och innehållsrika (sagt av en som skyr dem) Och däri ligger kvartettens storhet: att med små instrumentella medel få ut stora musikaliska uttryck. Ett kvalitetssignum. Här är Lloyd och Frisell själsfränderi stil och tradition såväl som uttryck och kvalitet. Med ena foten i sångboken och den andra i bopen; med ena handen i improvisationen och den andra i traditionen (brittiska folkvisor, blues, bluegrass, uramerikanska hymner; Lloyd har för resten cherokee-påbrå; det som brukar få epitetet americana).

Och med små, små men ack så viktiga cesurer, pauseringar, som veck i tiden, förlänar kvartetten kompositionerna en på samma gång avbruten och oavbruten karaktär. Ja, jag vet, det låter som kvantfysik. Det är dock inte så långsökt. Kvartetten får till synes helt disparata element i harmoni, får mikro och makro att sjunga i kör; fast lämnar samtidigt rum åt den stora, obesvarade frågan (tidens karaktär, slutet på kosmos, solens livslängd, liv i andra galaxer, existensens mening, karaktären på massiva svarta hål) som liksom hänger i luften.

 När Lloyd ungefär halvvägs in i konserten plockar upp flöjten (i tre stycken) blir det än somrigare, men långt ifrån honungssött. Ofrånkomligen infinner sig ett slags groove – åtminstone ett annat groove – som klär kvartetten som ett van dyke (pipskägg), en bucket (Beppehatt) och solglasögon med olikfärgade linser (Dr Jacoby i Twin Peaks). Och Lloyd gör ett tydligt statement för klimatet när han helt sonika slutar spela under en halv minut (en evighet på scenen) medan mopeder och bussar dundrar förbi på vägen invid. Det stavas konstnärlig integritet. Med stort I.

Enda anmärkning är de intetsägande, och onödiga, trum- och bassolona samt att det emellanåt kan bli lite väl lyriskt och tillbakalutat (läs: de många balladerna). Fast, som sagt, de lyckas till och med krama, kräma ur den sentimentalaste kärleksballaden något vemodigt, något trevande – Heisenbergs osäkerhetsprincip?

Rikard Rehnbergh