Storartad hyllning till E.S.T på jazzfestivalen i Ystad

E.S.T. 30  (Dan Berglund, Magnus Öström, Joel Lyssarides, Fredrik Ljungkvist, Verneri Pohjola, Ulf Wakenius och Lina Nyberg),  Ystad Teater, Ystad Sweden Jazz festival, 2 augusti 2024

Esbjörn Svensson Trio bestod av kompositören och pianisten Esbjörn Svensson, kontrabasisten Dan Berglund och trumslagaren Magnus Öström. Trion var stilbildande och kom att bli en av de mest inflytelserika, innovativa jazzgrupperna under 1990-talet. Trion bröt ny mark med sitt särpräglade sound och sin vilja att ständigt ta jazzen framåt. Deras fysiska rockattityd drog till sig en ung publik, E.S.T. såg sig aldrig själva som en jazztrio i traditionell bemärkelse utan mer som ett popband som spelade jazz. Med skivan From Gagarin’s Point of View (Superstudio Gul, 1999) slog E.S.T. igenom internationellt och bandet hann ge ut 13 album innan Esbjörn Svensson tragiskt omkom i en dykolycka i juni 2008 och bandets 15-åriga saga var plötsligt över. Entusiasmen för E.S.T. och musiken de skapade har dock aldrig svalnat.

Trions musik fick efter Esbjörns bortgång nytt liv år 2013, i samband med projektet E.S.T.- Symphony. Öström och Berglund spelade tillsammans med Kungliga Filharmonikerna under Hans Eks ledning i sällskap av jazzsolister som Iiro Rantala, Jocke Milder och Verneri Pohjola. I höstas med anledning av 30-årsjubileet av bandets grundande, bildade Berglund och Öström en ensemble med profilerade namn som Ulf Wakenius gitarr, Magnus Lindgren tenorsax och flöjt, Verneri Pohjola trumpet och Joel Lyssarides på piano för två unika hyllningskonserter. Den ena hölls i Filadelfiakyrkan som Stockholms Jazzfestivals officiella öppningskonsert, den andra ägde rum på Kölner Philharmonie i Köln. Delar av materialet från den sistnämnda konserten resulterade i albumet E.S.T 30 (ACT) som släpptes tidigare i år.

Under denna hyllningskonsert var line-upen densamma med undantag av Magnus Lindgren som i Ystad ersatts av klarinettisten och saxofonisten Fredrik Ljungkvist. Musiken hämtades ur trions digra katalog, samspelet och gruppdynamiken lika tät som hos E.S.T och färgades av personliga individuella inpass. Konserten inleddes i tight dialog på trio med Lyssarides, Berglund och Öström i en fängslande tolkning av From Gagarin´s´s Point of View, sedan intog flera av gästerna scenen en i taget tills samtliga slutligen var samlade.
Lyssarides fångade Esbjörns Svenssons estetik galant med sin fingertoppskänsla i timing, frasering och pausering och med oförutsägbara modulationer vilket också var en av Esbjörn Svenssons signum. Minnesvärt blev Lyssarides flyhänta spel i frapperande versioner av Elevation of Love och Good Morning Susie Soho. Det mer lyriska E.S.T.–formspråket framträdde i den smeksamma jazzvalsen Waltz For The Lonely Ones. Dan Berglunds expressiva spel med framförallt stråken kom att bli en signatur för E.S.T. vilket han visade flera fina prov på, som i introt till From Gagarin’s Point of View och i When God Created the Coffeebreak. Öström stod för presentation av låtmaterialet och adderade känslofyllda minnesberättelser från åren med Esbjörn och spelade ömsom pådrivande, ömsom stödjande med innovativt, precist finlir.

Wakenius hamnade direkt i fokus när han klev in i handlingen som huvudsolist i Seven Days of Falling där han levererade ett glödhet solo med sina igenkännbara kromatiska, melodiska gitarrpassager. Sedan klev blåsarna Fredrik Ljungkvist och finska trumpetaren Verneri Pohjola upp på scenen, Ljungkvist växlade smidigt mellan klarinett och tenorsax och bjöd på delikat soloinpass i Tuesday Wonderland och Elevation of Love. Pohjolas toner rörde sig från instrumentets lägsta till högsta, vilket han visade i ett längre laddat, inledande intro i Eighthundred Streets by Feet. Med toner som var melodiska, mjuka och luftiga på en och samma gång, men kunde blixtsnabbt växla till ett mer rörligt, pockande tonspråk.

Extra färgsättare blev sångerskan Lina Nyberg inpass då hon oannonserat gästade ensemblen med sin finstämda komposition Waltz for the Lonely Ones. Låten skrev hon när hon arbetade med Esbjörn på sin debut Clouds (Prophone, 1993). Den hamnade även på E.S.T:s debutalbum When Everyone Has Gone (Dragon) utgiven samma år. Slås särskilt av Nybergs styrka att gestalta musiken och inte bara sjunga den.

E.S.T släppte gärna in element från den europeiska konstmusiken i sin musik, vilket belystes särskilt väl i det avslutande långa molldränkta, raffinerade stycket Behind the Yashmak.

Dan Berglund och Magnus Öström har sedan E.S.T. upplöstes spelat var för sig i olika bandkonstellationer som Tonbruket respektive Magnus Öström Group. Sedan många år tillbaka spelar de även tillsammans i trion Rymden.

Halvvägs in i konserten slås man av hur betydelsefulla och odödliga EST-låtarna är, en outsinlig källa av melodier som är omöjliga att värja sig emot. Bara att buga och lyfta på hatten för denna storstilade hyllning där samtliga i den meriterade ensemblen skänkte nytt liv åt musiken som en gång föddes i E.S.T.

Patrik Sandberg