Storstilad livedebut med Sven Wunder på Maxim

Sven Wunder, Maxim, Stockholm Jazz Festival, 20 oktober

Karl Hovmark (dr), Mats Sandahl (b), Edvin Nahlin (keyb), Reine Fiske (g), Joel Danell (keyb), Ali Shaker (saz) Feras Charestan (qanun)

Sven Wunder, som egentligen heter Joel Danell, har via fyra album – debuten Eastern Flowers kom 2019 – sakta men säkert skapat sig ett namn med instrumentalmusik som till en början kombinerade rare grooves med turkisk psykedelia. Med tiden har musiken kommit att bli funkigare och via indisk raga färdats vidare österut ända bort till Japan. För att sedan ta ett flyg tillbaka till Europa. Och vidare till USA.

Är man lagd åt det lite nördigare hållet, vilket jag råkar vara, kan man referera till 90-talets återupptäckt av exotica, easy listening och Bo Hanssons proggiga fantasy. Och fransk filmmusik, kosmisk jazz och sjuttiotalssoul. Om jag får fortsätta tycker jag mig också höra spår av Ennio Morricone, Björn J:son Lindh och High Llamas. Och en massa annat som det inte finns plats att gå in på här.

På gruppens första spelning någonsin har det roliga blandandet av genrer och epoker bantats ner. Nu är det framförallt debutens fokus på groovig turkisk psykedelia som står i fokus.

Projektledaren Joel Danell har samlat ihop en fin ensemble med elgitarr, elbas, trummor och två keyboardister, varav han själv är den ena. Med adderandet av Ali Shakers saz och Feras Charestan qanun, två stränginstrument från mellanöstern, blir det tyngre än på skivorna.

Ljudet är ypperligt och rytmsektionen känns helt optimal. Trummisen Karl Hovmark och elbasisten Mats Sandahl matar funkiga grooves som om de vore födda till det och skapar ett elastiskt fundament för de andra att röra sig fritt på. Min enda invändning är bara att det raka beatet borde tonats ner och lösts upp under konsertens softare låtar. Som när Edvin Sahlin briljerar på ett Fender Rhodes i en jättefin ballad, som skulle kunna vara från en fransk svartvit 60-talsfilm.

Konserten inleds och slutar med det turkiska groovet, med ett mittenparti utan saz och qanun men som istället tar in fler av de ovan uppräknade referenserna. Ibland släpps Reine Fiskes friformrockiga gitarr fram och vid ett tillfälle, med Edvin Nahlins distade Fender Rhodes i förgrunden, är det nästan som att Miles Davis Bitches Brew-period åkallas. Då blir det riktigt intensivt och bra.

Jag kan sakna de fina melodierna som strösslats ut på albumen och känna en viss utmattning av allt groove-pumpande men nog är det en lyckad scendebut.