Den mästerlige amerikanske saxofonisten Dave Liebman är i Sverige för en veckas turné, inbjuden av Mats Holmquist, ledare och arrangör för storbandet Stora Stygga. Före Aneby 24 januari spelade man i Nyköping. Den 25 januari spelade man i Uppsala, 26 jan i Örebro och sedan på söndag 29 jan i Stockholm på Fasching.
Upprinnelsen till detta samarbete lär ha varit att Liebman hörde Holmquists arr av musik skriven av Chick Corea på ett album som kom för snart tio år sen. Liebmans förslag var att Holmquist skulle ge sig i kast med kompositioner av Wayne Shorter. Dennes ofta komplexa musik passade även väl in i Holmquist intresse för minimalistiska kompositörer som Steve Reich.
Gårdagens konsert i Aneby började också med en kort ”programförklaring” av Mats Holmquist om hur det minimalistiska inslaget skulle kunna uppfattas i hans arrangemang under kvällen. Melodislingor som upprepas ofta med mindre förskjutningar i presentationen, partier i musiken baserade på kanon. Som exempel spelades kvällens enda stycke som inte skrivits av Wayne Shorter, Holmquist egna Stevie R. Ett knixigt stycke med fint trumpetsolo av Karl Olandersson.
Därefter klev kvällens huvudsolist, Dave Liebman, in på scenen med (enbart) en sopransax i näven. Visserligen behärskar han detta instrument till fulländning, men det hade varit roligt att höra honom spela tenorsax också. Två långa set följde sedan med enbart Shorters musik i mycket intressanta arrangemang av Mats Holmquist. Liebman menade i en presentation av några teman att Shorters musik kommer att leva i många långa år framöver. Efter att ha hört den variation och melodirikedom som fanns i den musik som spelades under gårdagskvällen måste man hålla med.
Liebman och orkestern började med Speak no evil, från Blue Note-albumet med samma namn. Fortsatte med ESP och Iris, melodier som är förknippade med Miles 60-talskvintett där Shorter medverkade. Oerhört vackra temat Infant eyes spelades i andra set tillsammans med en lite ”enklare” latin-baserad El Gaucho som ett slags vilopunkt.
Fredrik Lindborg spelade här ett svängigt och mustigt solo på barytonsax. Andra set inleddes annars av Liebman ensam med komptrion, Daniel Tilling piano, Filip Augustsson bas och Jussi Lehtonen trummor i Shorters mest kända och oftast spelade melodi, Footprints. Liebman dekonstruerade det kända temat till bara ett fåtal ”nödvändiga” toner, så att det precis gick att känna igen.
Trots att Liebman verkade lite förkyld så spelade han genomgående fantastiskt fin sopransax. Han verkar ha en total förtröstan inför sin musikalitet, sitt tekniska kunnande och rytmiska säkerhet och verkar därmed kunna kliva in var som helst i musiken och få det att låta helt självklart. Tonen är djup och vacker och blir aldrig ansträngande att lyssna till trots att han spelar med full kraft!
Musikerna i Stora Stygga hade en ständig hökblick i sina notpapper, men lyckades få ett gott flyt i spelet av Holmquist allt annat än lättspelade arr. En klar arbetsseger och här kan man gissa att ”the Big Bad Band” kommer att låta alltmer smidigt mot slutet av veckans turné. Ett besök på Fasching på söndag rekommenderas.
Konsertprogrammet avslutades med en hetsig Black Nile och en mycket rolig saxofonduell mellan Liebman och Robert Nordmarks tenor. Men sen vägrade en entusiastisk publik att släppa bandet av scenen. Liebman var tacksam för det och sa att man egentligen ville spela Shorters Nefertiti också.
Med sitt ständigt återkommande tema och rätt minimala utrymme för improvisation så var det ett radikalt och omdiskuterat stycke redan när Miles kvintett spelade in det på 60-talet. I Holmquist fina arr poängterades den minimalistiska grunden i hela kompositionen.
Ett mycket lämpligt slut på en härlig kväll med dryga två timmar av helt fantastisk musik!
Jan Strand
Aneby Konserthus 24 jan 2012
Dave Liebman ss
Stora Stygga, arr: Mats Holmquist
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här
