Stråkar och Fredrik Lindborgs trio skarvade suveränt ihop genrer på Dergårdsteatern

Text: Mats Hallberg Foto: Krister Åkerlund

 

Fredrik Lindborg Trio samt stråkensemble, Dergårdteatern, Lerum, 27 april

Saxofonisten Fredrik Lindborgs två senaste spännande skivor i eget namn innehåller musik av Lars Gullin respektive Georg Riedel. Två djupt respekterade tonsättare och musiker som inte varit främmande för att skriva med inspiration från konstmusik, vilket Lindborg tagit fasta på genom att till sin pianolösa trio införliva klassiskt skolade musiker av högsta rang. På scen i Lerum syns Daniel Migdal (välkänd i jazzig kontext) och Kristina Ebbersten på violin, Ylvali Zillacus på viola samt cellisten Amalie Stalheim. Baryton- tenor och sopransaxofonisten (sades konkurrera med Håkan Broström om att ha gästat Musik i Lerum flest gånger) omger sig med en eminent rytmsektion bestående av kontrabasist Martin Sjöstedt jämte batterist Daniel Fredriksson. Samma tre herrar som kallat sig LSD och roat oss med sitt egensinniga avstamp i ”dansbandsträsket”.

Uppräknade musiker befann sig på releaseturné för albumet RIEDEL, vars nyskrivna alster i flera fall tillägnas giganten Gullin. Hade förberett mig för den konsert som borde lockat fler, genom att lyssna på en cd där det inte väjs för dissonanser och osköna inslag. Som så ofta förr blir konstigt nog liveversionen av komplexa toner mer tillgänglig.

Hänrycks av ett ytterst stimulerande framträdande över två set i fenomenalt bra akustik.  Kontrabasen tycktes ha fått mer resonans än vanligt för att balansera sättningens diskanttonvikt.  Ofta sammanlänkas enheterna men stundom skiljs de åt, varför etiketten kammarjazz framstår som ofullständig. Konstmusikaliska sekvenser övergår till eller korresponderar med ett flöde av swingbaserade passager  och vid minst ett tillfälle nära nog spräck. Dessutom färgas föga förvånande den aptitliga anrättningen av nordisk folkton. Redan i inledande Mazurka och Holy Grail av tonmålaren som lämnade oss 1976, märks förunderlig förflyttning av stilistiska drag. Behagligt mjuka inslag korsbefruktas med hälsosam friktion.  Daniel Fredrikssons finurliga musicerande illustrerar perfekt pendeln, från subtilt till pådrivande, demonstrerar likvärdig frapperande begåvning för vispspel och pulserande ”häng”. Soundet byter skepnad varje gång presentatören byter instrument. Utan att imitera minner hans med total behärskning utförda korus om exempelvis Sonny Rollins, Stan Getz, Gerry Mulligan, Dave Liebman och till och med Earl Bostic.  Han är en formidabel solist! Läckert lirande Sjöstedt tar fint tillvara på intron och det övriga utrymme han tilldelats.  Att det intrikata ensemblespelet är en fröjd att tillägna sig, behöver väl knappast ens påpekas, vid beaktande av musikernas kvalifikationer och låtskrivarnas renommé (har recenserat värdefulla biografier om bägge under pandemin).

Vad förtjänar att i ett axplock lyftas fram särskilt? Jo, sprudlande infallen i ”stänkaren” Igloo (Gullin) där kompet med rytmläggare Fredriksson i spetsen rumsterar, Conclusion (Riedel) vars vrängande och vridande harmonik anförs av obändig sopransax., utsökt arr på vackra balladen Merlin med raffinerat integrerade stråkar, dansant tema som återkommer ett par gånger i variationer, den ystert slingrande melodi Riedel döpt till Jingle, härligt busiga I min smala säng, bluesig uppvisning med leverans på tenor av yppersta snitt, en hymn draperad i vemodigt dröjande stuk och på sluttampen ömsom uppfriskande knixigt, ömsom smeksamt i form av megaklassiker. Syftar på Gullins Fine Together och givetvis Danny´s Dream.

Mats Hallberg

 

 

 

Annonser

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Relaterat

Annonser