Nyansrikt med Gretchen Parlato

Text: Mats Hallberg Foto: Leo Ahmed

Gretchen Parlato, Musikaliska Kvarteret, Stockholm Jazz Festival, 15 oktober

Förutom lyssning digitalt på aktuella alldeles utsökta Brasilen-influerade albumet Flor (Edition, 2021), hade jag inte tidigare hört Gretchen Parlatos mjukt rundade vokaler och genrefria stämma. Ackompanjerar gör som förväntat en minst sagt sofistikerad pianotrio under ledning av Gerald Clayton (Roy Hargrove, Charles Lloyd, Dee Dee Bridgewater), på vars flygel ett portabelt elpiano installerats. Rytmsektionen består av Luques Curtis på kontrabas och batteristen Jaques Barber. Genomgående med diskret praktiserad estetik visar sig den sistnämnde förfoga över exceptionella färdigheter.

Repertoaren hämtas från Parlatos katalog med stommen ur senaste aptitliga albumet vars bossanova-variant är lika avspänd som dess ursprung formad av bland andra Astrud Gilberto. Dock låter denna tappning lågintensivt eldigare, med mer bubblande textur. Konsertens första ballad – ett skimrande smycke – kännetecknas av Claytons läckra anslag, rytmsektionens följsamhet samt artistens sammetslena växlingar av språk. Vidunderlig frasering djupdyker i nyanser snarare än stort omfång. Rytmens såväl tassande som drivande funktion framhävs i lika hög grad som bärkraftiga melodier. I en utsökt interpretation av Simply Reds Holding Back The Years broderas förnämligt av samtliga, särskilt introt på flygeln är lysande. Herbie Hancocks Butterfly framförs med snygg, suggestiv egenart, medan ljuv hit av forna souldrottningen Anita Baker omdanas alltför drastiskt.  Pianotrion utgör idealisk inramning för en prisad sångerska som fulländat behärskar åtskilliga uttryck, inte minst sensuellt småsvängig soul. Sällsam spänning byggs upp i flertalet arr. I ett magnifikt stick långt in i denna glädjeöverförande konsert avspeglas hur smidigt musikaliska umgänget sker på scen. Och den som mestadels subtilt anger färdriktning är Jaques Barber, snillet bakom sitt anspråkslösa trumset. Basisten agerar diskret ankare, blir alltmer framträdande i efterhand, tilldelas huvudroll i bandets tolkning av Wayne Shorters Juju.

Att publiken fick öva på stämmor i Parlatos original Magnus respektive Wonderful vars texter celebrerar barnperspektivet, resulterar i exalterad stämning. Och i extranumret var stämningen rent av elektrisk, låg på kokpunkten.

Förutsägelsen slog in. Blev en grandios tillställning i sångkonstens ädlaste tecken, där själfull jazz kompletteras med bossa, souliga tongångar och minst en romantisk popdänga. New York-baserade djupt respekterade Gretchen Parlato gjorde ingen besviken.

Mats Hallberg

Fotnot: Läs en längre intervju med sångerskan i nr  5 # 2022

Annonser

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterat

Annonser