Sun Ra Arkestra var jazz

Sun Ra Arkestra
Fasching, Stockholm, 14 maj 2019.

Sun Ra Arkestra besökte Stockholm för första gången i oktober 1971 med två uppmärksammade konserter på Dramaten. Då var också grundaren och orkesterledaren med, Herman Blount (1914–1993), mera känd som Sun Ra. Sedan dess har orkestern besökt Sverige flera gånger, senast på Fasching för fem år sedan. Av de ursprungliga medlemmarna i Arkestra, som bildades på 50-talet, finns nu bara den 95-årige Marshall Allen kvar, som sedan länge är orkesterns ledare.

På ett utsålt och trångt Fasching fick den entusiastiska och förväntansfulla publiken, som var i blandade åldrar och kön och påfallande ung, ta del av storbandsjazz i rakt nedstigande led till 30-talets amerikanska swingera.

En konsert med Sun Ra Arkestra är en upplevelse utöver det vanliga, då inte i första hand på grund av de granna scenkostymerna och den excentriska och new age-artade kosmologin som omgärdar orkestern och som var särskilt framträdande hos Sun Ra själv, utan främst för deras genuina förmåga att kunna vara hela jazzhistorien på en gång, eller kort och gott att vara ”jazz”! För på ett rent musikaliskt plan så bjöds det på många fina stunder under de två set som orkestern gav. Det kollektiva storbandssoundet, som var både maffigt och svängigt, låg till grund för låtar i såväl snabba som långsamma tempon och i olika stilar som till exempel renodlad swingmusik i ett arr av Fletcher Henderson av en Coleman Hawkins-låt, men också för låtar med latin-beat samt för ballader och mer frijazz-orienterade låtar. Samtliga låtar innehöll också många bra solon av orkesterns fina solister och sång av den kraftfulla sångerskan Tara Middleton. En höjdpunkt blev Allen i klassikern Over the Rainbow, en ”feature” för honom på altsax. Vackert och gripande! Allen var som bäst när han lät sitt elektriska ”leksaksinstrument” och annan elektronik vara. Innan paus vandrade orkestern ut bland publiken i en kortege. Deras egen klassiker Space is the Place framfördes hela två gånger.

En minnesvärd kväll på Fasching och ett bevis på hur en spännande och högst levande storbandsjazz kan locka en stor och även ung publik! Kanske något för andra orkestrar runt om att ta efter?

Roger Bergner