Supergruppen Hear Here! bjöd på superkonsert

Hear Here!
Fasching, Stockholm, 7 september 2016.

”Supergrupp” är ett begrepp som främst hör rocken till. Merriam-Websters berömda uppslagsbok definierar till och med ”supergroup” som ”a rock group made up of prominent former members of other rock groups”.
Men även inom fri improvisation – denna till sin ”natur” (om uttrycket tillåts) så vidöppna, ohierarkiska och flyktiga ”genre” (om uttrycket tillåts) – finns supergrupper. Spontaneous Music Ensemble, Art Ensemble of Chicago, Instant Composers Pool, Last Exit och konstellationen som realiserade John Zorn-plattan Cobra (Hat Hut, 1987) kan ju till exempel sägas vara supergrupper.
Och det är svårt – i alla fall för mig – att inte tänka ”supergrupp!” när jag tänker på Hear Here!. Hear Here!:s första sättning, som såg dagens ljus i april 2014, räknade nämligen Lisa Ullén (piano), Sofia Jernberg (röst), Nina de Heney (kontrabas), David Stackenäs (gitarr) och Ida Lundén (liveelektronik) – några av de bästa av de bästa inom svensk fri improvisation.
Bara att skriva dessa fem namn så här bredvid varandra gav mig gåshud.

I kväll, på dess Sverigepremiär, består det ”ständigt muterande och föränderliga” Here Here!-projektet av Ullén, Stackenäs, Lundén, Mariam Wallentin (sång) och Christopher Cantillo (trummor). Trots den oerhörda talangen på scen är det få betalande som letat sig in i Faschings nyligen ombyggda lokaler, men för att citera en käck vän: ”då blir det ju bara mer musik över till oss som är här.”

En av sakerna som utmärker en utmärkt improvisatör är just att hen vet när det är dags att kliva på och falla ifrån. En annan av sakerna är förmågan att lyssna – förmågan att avgöra vad improvisationen behöver för att nå nya, oanade höjder. Så snart Hear Here! inleder sitt första set (av två) påminns jag om allt detta. Alla toner som Ullén, Stackenäs, Lundén, Wallentin och Cantillo tar är fyllda av själ och bra idéer. Ulléns avvägda spel gifter sig perfekt med Wallentins pyrande glöd. Lundéns smattrande rörliga hängprydnader och Cantillos osvikligt svängiga kreativitet skapar under av rytm. Stackenäs elgitarr ringer som kyrkklockor, sjunger längtansfulla sånger och inbjuder till vidöppna samtal …
Vilken konsert! Vilken tårögt vacker, gutturalt skev och dynamiskt pulserande konsert!
Precis så bra som det anstår en supergrupp.

Om jag förstått saken rätt är en Hear Here!-skiva på gång. Resan fortsätter där. Längtan är stor.

Johan Jacobsson