Svängig hardbop med Lexingtone på Utopia

Text: Mats Hallberg

 

Lexingtone, Utopia, Göteborg 10 november

Hör för tredje gången Lexingtone live, en förträfflig trumpetkvartett som tagit sitt namn efter Lexington Ave. som ju var gatan där legendariska Blue Note låg. Gruppen debuterade året man bildades med idel originallåtar på Hypto Krypto(2017). Råkar lyxigt nog ha tillgång till skivan på vinyl och njutit av detta homogena alster vid flera tillfällen. Kvartetten består numera av kontrabasisten Martin Sundström, vid pianot sitter Jonna Toivanen, frontar på trumpet och flygelhorn gör Erik Palmberg och för denna turné på Västkusten märks Paul Svanberg bakom trumsetet. Välbekanta instrumentalister jag med undantag av Sundström (SE-Quartet) hört ofta live i skilda givande sammanhang.  Blev en glimrande och föredömligt sammanhållen krogkonsert över två set inför ett nästan fullsatt Utopia. Noterar att det inte låter stramt även om notläsning praktiseras. Snarare flödar musiken av snärtigt sammanvävda melodier och kreativa tillägg.

Boppigt försynt groove inleder, sprider angenäma vibrationer. Uppfattar jag rätt de titlar deras talesperson från Kullavik (Martin Sundström) meddelar framförs Hertz avlöst av Snitch. De fyra rutinerade jazzmusikerna kommunicerar obehindrat från start, ger varandra generöst med utrymme när melodier elegant dekoreras. Förste solist som på samma gång anger tonen för en lyckad kväll är inte oväntat Erik Palmberg, vars dagsform måste betecknas som formidabel. Rytmsektionen med feature från polyrytmiskt präglade Paul Svanberg tillför läckert pulserande bågar. Framgår med ackuratess hur den finske pianisten bosatt utanför Göteborg, njuter av att ta ut svängarna på den nyligen införskaffade flygel som står på scen.

Jazzkvartettens sound lanseras som hardbop med rötter i afrikanskt-amerikanskt 60-tal. Glödheta och samtidigt luftigt lirande musiker bryter ett par gånger av, genom finurlig harmonik och inte minst innerligt hållna ballader. Lexingtone firar triumfer i en taktfast sprudlande sak som i valsande turer antar olika skepnader. Stockholmaren anför på flygelhorn med magnifik auktoritet i blues av Horace Silver. Han tar även kommandot i Will Jam genom att snyggt uppbackad exponera briljant teknik i medium tempo. Före paus serveras vi därtill en finstämd ballad inspirerad av nordhalländskt kustlandskap.

Dynamiken fördjupas än mer i andra set av en konstellation förtjust i kontraster, lyckligtvis utan att sammanhängande struktur försvinner. Exceptionellt försynt och vacker melodi med flygelhorn i framkant i förening med underbart varsamt anslag på tangenter, varvas exempelvis med latinbeat och sprudlande intensitet i titelspåret från nämnda skiva. Andra minnesvärda låtar var Tom Cat (Lee Morgan) och The Well signerad Toivanen. På sluttampen av en oklanderlig spelning går pianisten loss, tillsammans med den duktige trumslagare vi lärt känna från främst Lars Jansson trio, i lika underhållande som högkvalitativt shuffle-liknande stuk. Medan Sundström ser till att leverera stadga tillför Svanberg sitt stimulerande idiom. Lexingtone skriver förstklassiga låtar, har härliga solister och självklar spelglädje. Man förtjänar att bokas av festivalarrangörer och bästa möjliga (här finns förbättringsportential) akustik.  Skulle vilja lyssna på dem servade av professionell ljudtekniker på Stenhammarsalen, Stora Teatern eller Dergårdsteatern.

Annonser

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterat

Annonser
array(12) { [0]=> int(54566) [1]=> int(54787) [2]=> int(54707) [3]=> int(51323) [4]=> int(54382) [5]=> int(54715) [6]=> int(54746) [7]=> int(54541) [8]=> int(54735) [9]=> int(54731) [10]=> int(50803) [11]=> int(54639) }