Svante jazzkryssar med musikantisk vokalfiness

Svante Thuresson har precis landat efter en månadslång golfsväng i soliga Spanien. Han mönstrar på Cinderella och gör entré inför nära trehundra förväntansfulla beundrare; såväl mogna som trogna.

Den numera 77-årige vokalartisten öppnar upp med sin ännu ljuvt skimrande och nervigt närvarande röst. Omisskännligt och genommusikaliskt inleder han med Ellingtons vackra Satin Doll och bekräftar att standardmässigt utsatta taktstreck inte är något han bryr sig värst vidare om. Han vrider och vänder på rytmen och landar cool och trygg; säkerligen medveten om att han ofta får lyssnaren att snubbla på näsan. Själv gör han det aldrig.

En snabb variant av Alone Together ger den alerte sångaren tillfälle att inkludera publiken i låttexten. Att alltid vara medveten om textens innebörd är för Svante Thuresson inte bara en hederssak. Utan den kunskapen är ju en mer djupgående tolkning ej möjlig att göra. Något han genast bekräftar genom att ta sig an Hoagy Carmichaels undersköna Skylark, med en sagolik text av Jonny Mercer. En vackrare och mer raffinerad lärka ser man sällan svinga sig i skyn.

Synkoperad sång på sublimt poetisk svenska är ännu en specialare, signerad Thuresson. Med värme beskriver han särlingen Beppe Wolgers, en dunderklump som gjorde verkligheten begriplig med hjälp av hemtillverkad humanistisk fantasi. Exempelvis blev låttiteln Younger Than Springtime i Beppes version Vinter i skärgår´n. Årtidsförväxlingen till trots; Svantes version på svenska blir till ett äreminne över en tid då jazz och kvalitetsunderhållning hörde ihop på ett sätt som sorgligen sällan sker i dag.

Ännu ett sådant skimrande minne väcks till liv när Svante bjuder på Bill Evans odödliga Waltz For Debby i såväl engelsk som svensk version. Monicas vals är möjligen den vackraste jazzballaden som går att uppbringa; Svante ger verkligen sin tribut till Beppes förunderliga textrader.

På återkryss från Åland bekräftas ännu en gång att förmiddagskonserten är mer tajt och dynamisk, jämfört med kvällskonserten på utresan. Att musikanterna i de ofta tillfälligt sammansatta ensemblerna fått tillfälle att känna litet mer på varandra är förstås en bidragande orsak. En annan är att de akustiska och ljudtekniska förutsättningarna kan hanteras med lärdom från kvällen innan.

Svante väljer sparsmakat i sin rika repertoar och växlar exempelvis en njutbar ballad som Time After Time med en frustande vital Hello Young Lovers.

Varpå kryssningens eminente tenorsaxofonist Nisse Sandström till Svantes förvåning och förtjusning plockar fram ett notblad med textrader signerade Olle Adolphson.

– Grön Afton i Margretelund hörde jag dig sjunga för tio år sedan och nu vill jag höra den igen! En uppmaning som Svante givetvis inte kan nobba. Han grunnar en stund; kollar notbladet och inleder. Stoppar upp och talar om för ljudteknikern att han betackar sig för det konstgjorda ekot.

– Det låter som om det står en snubbe bakom mig och sjunger…

Professionellt handlat. Och publiken får sig till livs en oförfalskad version av Olle Adolphsons svärmiska och bitterljuva kärleksvisa.

En snabb variant av Green Dolphin Street avslutar såväl kvällens som förmiddagens konsert.

Svantes musikantvänner under jazzkryssningen var tidigare nämnde Nisse Sandström; ständigt beredd att lägga smakfulla bakgrunder till sångtexterna, men även solistiskt minnesvärd i till exempel In A Sentimental Mood. Erik Söderlinds gitarr bjöd på en fräschör och personlig attack som är både smart och smakfull.

Kjell Öhmans pianospel mer tillbakahållet och mindre svängigt jämfört med vad vi är vana vid, möjligen beroende på ohälsa. Hans Backenroths kontrabas med all den självklara groove och idérikedom som är hans adelsmärke. Samt sist men inte minst Chris Montgomerys läckra och rytmiskt pulserande trumspel; en perfekt småbandstrummis med fingertoppskänsla för snygga nyanser.

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus

Svante jazzkryssar med musikantisk vokalfiness

Jazzkryss med Cinderella 16-17 mars. T/R Ålands Hav med Svante Thuresson sång, Nisse Sandström, tenorsax, Erik Söderlind gitarr, Kjell Öhman piano, Hans Backenroth bas & Chris Montgomery trummor.

Konsertarrangörer: Viking Line i samarbete med Nalens Vänner.