Svindlande artisteri med Adam Ross trio och Peter Asplund på Utopia

Text: Mats Hallberg Foto: Ebba Westerberg

 

Adam Ross Trio med Peter Asplund, Utopia i Göteborg 23/7

Basisten Arvid Jullander och hans jämnårige(?) och lika flitige vän trumslagaren Adam Ross, har redan etablerat sig i jazzens finrum, om vi avser scenen inrikes..  Duktige pianisten Stefan Wingefors ingår bland annat i Bohuslän Big Band och kvintett ledd av Björn Cedergren.  Trion drivs framåt av att förädla sina färdigheter live i Göteborg, vilket jag dragit stor nytta av. För första gången delade just dessa tre musiker scen med tvåfaldige Gyllene Skivan-vinnaren Peter Asplund under två konserter i helgen. Att man inte tidigare spelat tillsammans på kvartett framstod som osannolikt, då det intuitiva samförståndet verkade göra till och med dem själv häpna. Platsen mötet ägde rum på var Utopia, som frodats i knappt ett halvår. Stället lovordas av Asplund. ”Det är precis så här det ska vara”, sa mannen som i analogi med uttalandet spred varma och innerliga känslor till en lycksalig publik.

Väl valda standards stod på repertoaren över två glimrande set.  Gästsolisten alternerade emellan trumpet och flygelhorn samt vokala nummer.  Asplund spelade fantastiskt, svarade för ett sound som påminde om de hetaste klubbarna på 52:a gatan under storhetstiden.

Noterar inledningsvis att kontrabasen låter, som det heter, fett.  Justeras efterhand så att klangen från pianot når ut. Första takterna tjänstgör som uppvärmning, sedan blir det åka av med presentatör Asplund i förarsätet. En musiker och crooner med avsevärd lyskraft, vars ödmjukhet  torde underlätta för den energigivande trumslagaren och hans trio att kunna skapa eftersträvad nerv.

Efter eleganta Days Of Wine And Roses i medium-tempo exekveras bedårande balladspel á la Miles genom att In A Sentimental Mood framförs. Ljuvlig musik hittar våra hjärtan. Trion med Wingefors i spetsen fyller i förtjänstfullt. Ellingtons klassiker lanseras som en hyllning till en av årets 100-åringar, nämligen Rolf Ericsson.  Caravan görs som förväntat skönt suggestiv, kryddad med blixtsnabba replikskiften mellan trumpet och trummor. Svindlande artisteri! Wingefors kastar loss, broderar stiligt. Efter paus fortskrider musicerandet i samma hisnande anda, virtuosa urladdningar blandas med lågintensiva stämningar. Maximal närvaro i varje ton manifesteras på exempelvis sprudlande energiska All The Way, supersnabba boppulsen i extranumret I Hear A Rhapsodyy, sömlösa samspelet och delikata solot på flygelhorn i Yesterdays samt gåshudsframkallande It Never Entered My Mind, versionen av sist nämnda romantiska standard är mästerlig. Minst sagt hög standard från fyra hängivna jazzlirare, vilka förmår att fulländat förena koncentrerat uttryck med avspänd hållning.

 Vi som bevistat konserter med Södertälje-bördige solisten senaste decenniet, vet att förnämlig sång och relevanta anekdoter förekommer som en integrerad del i showen. Inget undantag denna gång. Vill särskilt lyfta fram rytmiskt sprittande My Shining Hour och hur hans stämma firar triumfer i en blinkning till Nat King Cole. I dessa sekvenser ackompanjeras lysande av Wingefors, Ross och Jullander.

Man kan inte begära, varken som utövare eller publik, att ensemblespel och solistinsatser ska befinna sig på sådan här förbluffande hög nivå.  Bara att tacka och ta emot för vad som hände på mysiga jazzkrogen i Majorna. Instämmer i storbandstrombonisten Fredrik Wiklunds omdöme: ”grymt gig”.

Mats Hallberg

Annonser

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Relaterat

Annonser