Meny
Mats Gustafsson och Per-Åke Holmlander delar rollen som kapellmästare i en grupp som värnar om och utmanar den svenska jazzens gyllene tid, dvs. den musik som skapades av legendariska jazzmusiker som: Berndt Egerbladh, Lars Färnlöf, Lars Gullin, Jan Johansson, Georg Riedel och Lasse Werner m.fl. under 1950- och 60-talen.
Men frågan är om den ”gyllene tiden” verkligen har funnits? När Swedish Azz spelar blir det mer än tydligt att jazz, när den är som allra bäst, är en nuets musik.
Föreställningar om att ”musiken var bättre förr” är nästan alltid en fråga om nostalgiska efterkonstruktioner, där de välbekanta låtarna har ”laddats” med betydelser, som sällan var musikernas avsikt, då musiken spelades för första gången.
Att utmana något heligt och starkt ikoniserat, som den svenska jazztraditionen, är naturligtvis provocerade. Men Swedish Azz är inte ute efter att provocera. Här handlar det om en ren kärleksförklaring! Swedish Azz hemfaller inte åt nostalgi, utan leder oss i stället in i en musik, där de hemvana tongångarna möter vår egen tids nya ljud- och klangvärldar.
Kvällen inleddes med Lasse Werners Drottningholm ballad med själva originalinspelningen, med Bernt Rosengren på tenorsax, uppspelad av dieb13 på grammofonskiva. Till den vackra melodilinjen spelade Holmlander cimbasso, detta märkliga instrument, en kontrabasventiltrombon, med ursprung i italiensk opera, som han trakterar ekvilibristiskt och mästerligt.
Musiken blir efterhand mer och mer fragmentarisk och liveelektroniken tar över. Vibrafonen kämpar på en den kakofoni som uppstår, där ljudnivån blir närmast smärtsam.
Gustafsson på barytonsax och Holmlander tar efter en stund upp melodin igen. Det hela landar tryggt.
Lars Färnlöf fick en hälsning i form av hans egen Över stock och sten. Elektroniska klanger inledde till bruset av en vinylskiva. Melodin smyger sig in med Gustafsson på altsax. Sedan svänger det loss ordentligt med ett kraftfullt kollektivt utspel.
Musiken nådde klimax för att därefter övergå till en annan hälsning, Quincy Jones och hans The midnight sun never sets, där Gustafsson spelade unisont till den klassiska originalinspelningen med Arne Domnérus.
Tenorsaxofonisten Börje Fredriksson hyllades med sin egen Mäster. Carlsson inledde med att spela på små cymbaler. Denna fantastiska trumslagare! Melodin framträder vartefter med Gustafsson på barytonsax och Holmlander på cimbasso.
Plötsligt interfolieras musiken med en välbekant intervju, på bästa DJ manér. Det är den legendariska skribenten Carl-Erik Lindgren som intervjuar Fredriksson 1961. Till detta improviserar Holmlander och det hela blir mycket lustigt.
Före paus spelade man också en mindre känd låt av Lasse Werner Lyceum. Vinylknaster, vibrafon och cimbasso inleder och detta blir till ett paradnummer för den fenomenale vibrafonisten Adasiewicz som är en ny bekantskap för mig och kvällens främsta solist!
Gruppen jobbar sig upp i ett crescendo med ett starkt utspel.
Efter paus blir kvällen smått historisk när Georg Riedel blandar sig i spelet i Lars Gullins Fedja. Trummor, elektronik och bas inleder och det är inga problem för Riedel att uppfatta det klangliga idiomet. Riedel hade, som bekant, en period på 60-talet då han skrev en hel del avantgardemusik för t.ex. Radiojazzgruppen.
Melodin presenteras fragmentariskt av Gustafsson på barytonsax och Holmlander på tuba.
Gullin tillhör kanske det heligaste från förr, men tål en sådan här utmaning.
Riedels egen Hugin och Munin framförs därefter, då också Lennart Åberg äntrar scenen. Han spelar på en böjd sopransaxofon och levererar ett mycket fint och kreativt solo. Stycket övergår sedan till Jan Johanssons Du glädjerika sköna.
En av kvällens höjdpunkter var Lidingö Airport av tonsättaren Bo Nilsson. Musiken skrevs ursprungligen för duon Hansson & Karlsson. Adasiewicz gör en lång introduktion och Åberg, Gustafsson och Holmlander spelar melodin unisont, för att sedan riffa bakom Åbergs mycket bra solo.
Bo Nilsson, som rörde sig ledigt mellan populärmusik och serialism á la Darmstadt, hördes också i den folkmusikklingande Vals i mejram. Inspelade koskällor fick inleda.
Melodin presenterades av Holmlander på tuba innan kvällens tredje gäst blandade sig i spelet, Lars-Göran Ulander på altsax, där Gustafsson och Holmlander spelade en understämma till Ulanders fina solo. Gustafsson tog sedan över i ett solo på barytonsax och det är helt otroligt vilken kraft och ljudnivå han kan få ur det instrumentet!
Vi stannade kvar i Västerbotten och en hyllning sändes till Berndt Egerbladh i två av hans kompositioner: Umeå polska och Nybyggarland. Gustafsson inledde med att spela ”musique concrète instrumentale” med barytonsaxofonen med fantastiska ljud av klaffar som sedan övergick i ett våldsamt utspel.
Melodin spelades på vibrafonen och elektroniken skapade ett närmast sfäriskt tillstånd. Bra solo av Ulander med hans fina och personliga ton och det hela avslutas med att de båda saxofonisterna duellerade sig fram till extas.
Extranumret blev Visa från Utanmyra med samtliga musiker på scenen. Holmlander spelade den välbekanta melodin repetitivt på tuban medan de andra spelade mycket fritt och ett tag lät det som om den gamla visan mötte Brötzmanns Machine Gun.
En kväll på Fasching att minnas, som också väckte många tankar kring detta med autenticitet och tolkningsföreträde och möjligheter, när det gäller vårt gemensamma kulturarv
Text: Roger Bergner
Foto: Heiko Purnhagen
Swedish Azz med gäster
Fasching, Stockholm, 29 februari.
Mats Gustafsson as, bs, elekronik.
Per-Åke Holmlander tu, cimbasso.
dieb13 skivspelare, elektronik.
Erik Carlsson dr.
Gäster: Jason Adasiewicz vib.
Georg Riedel b.
Lars-Göran Ulander as.
Lennart Åberg ss.
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här
